CD-favoriter III: Randy Newman - Good Old Boys (1974)

Det är svårt att välja ut ett enda specifikt favoritalbum från Randy Newmans repertoar. Under 60- och 70-talet levererade han det ena mästerverket efter det andra: "Randy Newman", "12 Songs", "Sail Away", "Little Criminals"... Men om jag måste välja ut ett enda så blir det "Good Old Boys", som också är hans enda tema-album.

Temat är den amerikanska södern, och Newman tar fram många olika aspekter: slaveri, rasism, fattigdom, alkoholism och politik. Texterna är som vanligt lätt cyniska, med den där typiska Newmanska svarta humorn som krydda.

Albumets huvudperson jobbar på stålverket i staden Birmingham, där han bor tillsammans med sin hustru Marie och sin folkilskna hund, "the meanest dog in Alabam', get em Dan". Han är en riktig sydstatare vilket inte minst framgår av "Rednecks": "we talk real funny down here, we drink too much and we laugh out too loud, we´re too dumb to make it in no Northern town, and we're keeping the niggers down". Paradoxalt nog är låten också ett angrepp på hycklande nordstatare "who has set the nigger free... yes he´s free to be set in a cage in Harlem in New York City".

Lovsången till hustrun,"Marie", är en av Newmans absolut vackraste kompositioner, men man förstår att allt inte står rätt till i äktenskapet när man hör drinkarsången "Guilty". Här använder han dissonanta stråkar för att verkligen få fram den lätt berusade stämningen.

Några av låtarna har koppling till Huey P. Long som var senator i Louisiana på 30-talet. "Kingfish" handlar om Longs reformationspolitik och "Every Man a King" är rätt slätt Longs kampsång tagen rätt upp och ner. Long mördades 1935.

På plattan finns också den legendariska "Louisiana 1927", där Newman använder stråkarna till att beskriva det stigande vattnet vid Mississippi-flodens stora översvämning det året. Newman beskriver cyniskt president Coolidges patetiska besök i översvämningsområdet och man kommer osökt att tänka på president Bush och katastrofen i New Orleans.

Det finns en del textmässigt lätt märkliga låtar, som den poppiga "Naked Man" och "A Wedding in Cherokee County", om kärleken till och giftermålet med en mentalsjuk kvinna.

Randy Newmans pianospel är distinkt rakt igenom och gräddan av 70-talets kompmusiker är med på plattan, dessutom Ry Cooder och delar av the Eagles.

Men framförallt är det Newmans orkesterarrangemang som är helt utsökta. Han målar med en palett som verkligen frammanar den amerikanska södern. Man kan förstå att han har tre berömda farbröder som skrivit och arrangerat filmmusik för Hollywood (totalt 56 Oscarsnomineringar, själv har han hittills 16 nomineringar...).

Plattan avslutas med den andra drinkarlåten, "Rollin", där huvudpersonen förgäves försöker oss att förstå att allt är bara bra med honom: "Let me tell you what I do... I sit here in this chair... I pour myself some whiskey... and watch my trouble vanish into thin air"...

"Good Old Boys" betraktas numera närmast som ett amerikanskt nationalmomument av kritikerna. Den kom ut i en nyutgivning häromåret, med en extra-CD, "Johnny Cutler's Birthday", med annorlunda tidiga versioner av låtarna på skivan.

CD-favoriter II: The Jam - All Mod Cons (1978)

The Jam var ett av frontbanden i den absolut första punkvågen 1977 tillsammans med the Clash, the Buzzcocks och the Damned. Inom loppet av ett halvår gav de ut två album fyllda med högenergisk the Who-influerad rock. Skillnaderna mot andra punkgrupper vid den här tiden var dels att de kunde spela på sina instrument, dels att de gillade det engelska kungahuset...

"All Mod Cons" var albumet där bandets sångare och låtskrivare Paul Weller mognade som låtskrivare och gitarrist på ett nästan mirakulöst sätt. Som 20-åring tog han det bästa av sina stora hjältar, Pete Townsend och Ray Davies, och lyckades ställa sig själv i paritet med dem.

Genom "All Mod Cons" tog han också över den roll som Davies hade haft under 60-talet som skarpögd betraktare av det engelska vardagslivet. Skillnaden var kanske att det England som Weller betraktade 1978 var ett våldsammare, mer oroligt England än det idylliska England som Ray Davies skildrade i mitten av 60-talet. Det märktes inte minst i låtar som "A Bomb in Wardour Street" och "Down in the Tube Station at Midnight". I den sistnämnda mördas en man i tunnelbanan som är på väg hem till sin fru av ett gäng högerextremister.

Weller skulle även i fortsättningen visa ett socialt engagemang i sina texter, där han bl.a. skulle komma att göra utfall mot thatcherismen. Han var dock inte mycket för politisk konfrontation, utan var mer något av en social kommentator. Hans favoritförfattare var George Orwell, och det är betecknande att det inte var "1984" han gillade utan de knivskarpa essäerna.

Wellers gitarrspel är exemplariskt på hela albumet. Feta Who-ackord blandas med ringande gitarrer och långa psykedeliska utflykter som på "In the Crowd". Det finns t.o.m. två akustiska ballader på skivan, klassikern "English Rose" (skriven för hans dåvarande flickvän) och "Fly".
Weller sjunger också betydligt bättre än de på första två LP-skivorna, och harmonierna på exempelvis Beatle-aktiga "It's Too Bad" är utsökta.

The Jam var de främsta exponenterna för den mods-revival som drog genom England i slutet av 70-talet. "All Mod Cons" och efterföljande list-ettor som "Eton Rifles", "Strange Town" och Going Underground" utgjorde soundtracket för en hel generation av lätt vilsna engelska ungdomar. Men Weller lät sig inte fastna i modsträsket utan utvecklade musiken. Pete Townsend var aldrig så känslig som Weller här i exempelvis "Fly" och "The Place I Love".

Weller gör också en liten homage till sin andra hjälte genom att låta basisten Bruce Foxton sjunga the Kinks' "David Watts". Den kom för övrigt att dela A-sida med "A Bomb..." på den enda singel som gavs ut från albumet.

The Jam kom att fortsätta att ge ut bra album: "Setting Sons", "Sounds Affects" och "The Gift". Men de kom aldrig riktigt att nå de lyriska höjder som de gjorde här på "All Mod Cons".

CD-favoriter I: The Pogues - Rum, Sodomy and the Lash (1985)

Winston Churchill sa en gång apropå den engelska flottan:
"Don't talk to me about the naval tradition. It's nothing but rum, sodomy and the lash."

Irländsk traditionell musik var länge för mig äldre skäggiga män som skrålade sentimentala sånger, spelade fiol och drack en ohälsosam mängd av Guinness... ja ungefär som the Dubliners. När jag såg Kubricks film "Barry Lyndon" 1975 upptäckte jag en annan grupp, som verkade ungefär lika gamla men som dessutom trakterade säckpipa, flöjt och harpa... the Chieftains. På 70-talet läste jag om andra irländska band som Planxty, the Bothy Band och Clannad, men hörde inte så mycket av dem. I stället var det Van Morrisons album i början av 80-talet som gjorde att jag fortsatte att nära en kärlek till den irländska sångtraditionen.

Därför var det en uppenbarelse någon gång i början av 1984 när jag köpte den första singeln med the Pogues, "The Dark Streets of London", utgivet på deras eget skivbolag. Här var något helt nytt - traditionell irländsk folkmusik korsad med punkenergi - och med en frontfigur som skrev nya låtar som var minst lika bra som de gamla traditionella sångerna. Det paradoxala med Shane MacGowan var att han inte ens var irländare, utan en Londonbo med ett förflutet bl.a. i punkbandet the Nips. Debutalbumet "Red Roses for Me" kom samma år och var en blandning av gammalt och nytt.

Men det var med den andra LP:N, "Rum, Sodomy and the Lash", som man kan börja tala om legendstatus. Plattan namngavs efter Churchills uttalande och Gericaults målning "Medusas flotte" fick stå som modell för omslagsbilden. Elvis Costello anlitades som producent, och han förstod att ta fram det allra bästa av gruppen, inte minst basisten Cait O'Riordan, som han senare kom att gifta sig med... Costello spelade in bandet rätt upp och ned och gjorde mycket få överdubbningar.

Albumet bestod av sex låtar av MacGowan. tre lånade låtar och två traditionella sånger. Lånen var Ewan MacColls "Dirty Old Town" (även inspelad av bl.a. the Dubliners och Rod Stewart), Philip Gastons "Navigator" och Eric Bogles "The Band Played Waltzing Matilda". MacColl är också känd som far till Kirsty MacColl, som var med och sjöng på Pogues" julklassiker "Fairytale of New York", medan Gaston ett tag var manager för the Nips.

MacGowan själv bidrog med några av sina allra bästa låtar, Bl.a. två halsbrytande jigs, "The Sick Bed of Cuchulainn" och "Sally McLennane" och två ballader, den självbiografiska "The Old Main Drag" och "A Pair of Brown Eyes", bandets kanske finaste stund. Texterna var briljanta, med en massa referenser till irländsk historia och mytologi. MacGowan är väl för många mest känd som en sluddrande tandlös alkoholist. Men under några år i mitten av 80-talet var han för mig den absolut främste låtskrivaren. Han är också mig veterligen den ende rocksångare som har blivit publicerad som poet på prestigeförlaget Faber and Faber, där T S Eliot en gång i tiden satt som redaktör.

Cait O'Riordan gjorde en charmig sånginsats i den traditionella skotska sången "I'm a Man You Don't Meet Every Day" och skivan avslutades med den definitiva versionen av "The Band Played Waltzing Matilda", Eric Bogles låt om australiernas misslyckade invasion av Gallipoli under första världskriget. Den andra låten om första världskriget på albumet var för övrigt "A Pair of Brown Eyes", som handlade om de irländare som rekryterades till kriget av engelsmännen.

The Pogues gjorde en helgjuten LP till, "If I Should Fall from Grace" (1988), men sedan var Shane MacGowan utbränd... ... vilket dock inte hindrar att gruppen fortfarande turnerar med honom och de gamla låtarna.

Signerade böcker

Jag måste erkänna det. Jag har börjat samla på signerade böcker. Har tvekat länge, men nu när man kan skicka efter helt nya signerade böcker direkt från Hatchards i London så kan man bara inte låta bli. De kostar dessutom inte mer än en vanlig bok utan signering.

Jag är lite kluven inför det här med signerade böcker. Å ena sidan tycker man ju att det är innehållet, texten, som är det viktigaste med boken. Å andra sidan är det något speciellt med en bok som författaren har haft i sin hand och dessutom skrivit sitt namn i.

Dessutom kan signerade böcker nuförtiden vara en ren investering. Läste att en signerad förstaupplaga av den första boken i Harry Potter-serien, "Harry Potter and the Philosophers's Stone", nyligen såldes för 19 500 pund. Den första tryckningen omfattade endast 500 exemplar och de flesta av böckerna gick direkt till olika bibliotek, därav priset.

Böcker behöver inte alltså längre vara gamla för att ha ett stort samlarvärde. Det är dessutom frapperande att de mest åtråvärda nya samlarobjekten är barn- och ungdomsböcker. En som definitivt matchar J K Rowling när det gäller samlarvärde är Philip Pullman vars fantasytrilogi "His Dark Materials" är till salu på http://www.abebooks.com/ för 38 300 dollar.

Har faktiskt funderat på att köpa "His Dark Materials" - ja inte för 38 300 dollar utan i stället den svenska upplagan, "Guldkompassen". Serien kan tydligen med fördel läsas även av vuxna.

Att köpa signerade exemplar av de böcker som förhandsnomineras till Booker-priset varje år kan också vara en god investering. Det är betydligt bättre chans att vinna än på lotto. Om man var förutseende att köpa årets vinnare, Anne Enrights "The Gathering" signerad, för normalt pris ca 200 kr, så är man nu ägare till en bok som är värd ca 4 - 7 000 kr...

Själv köpte jag ett signerat exemplar av Nicola Barkers förhandsnominerade "Darkmans" för ca 300 kr - mest för att jag var intresserad av innehållet får jag kanske säga... Nu är den värd ca 1 500 kr.

Hm... det är väl därför man är lite kluven inför det här med att samla böcker - att se boken som en ren investering. Det förutsätter ju att man ska sälja boken någon gång i framtiden... och det vill man ju inte så gärna !

Booker-priset

Irländskan Anne Enright vann lite överraskande det engelska Booker-priset i år, för bästa engelsk-språkiga roman inom samväldet. Hon vann med "The Gathering", som lär vara en ganska dyster historia om en dysfunktionell familj, som samlas efter att sonen i familjen har begått självmord. "När människor plockar upp en bok kanske de vill ha något glatt som kan muntra upp dem. I så fall ska de verkligen inte välja min bok" sade Enright till Reuters.

Enright vann bl.a. över Ian McEwan, som med "On Chesil Beach" kanske var den största förhandsfavoriten. Men McEwans bok hade också fått mycket kritik för att den var kort, inte stort mer än en lång novella, och för att handlingen i boken var för banal. McEwan fick ju priset 1998 för "Amsterdam", en annan ganska tunn bok, och många menade redan då att han fick priset på gamla meriter. Skulle han få priset i år skulle det i så fall vara en kompensation för att han inte fick det 2002 för "Atonement", hans kanske bästa bok. Det skulle i så fall inte vara första gången... Graham Swift fick priset 1996 för "Last Orders", troligtvis som en kompensation för att hans mästerverk från 1983, "Waterland", inte fick priset.

Många menar nu också att priset har spelat ut sin roll. Påfallande ofta är det politiskt korrekta böcker som får priset. De senaste fem årens vinnare har varit ganska bleka, och man får gå tillbaka till 2002 för att hitta en riktigt stor Booker-vinnare; Yann Martels "Life of Pi", som för övrigt är den vinnare som sålts mest av alla också.

"Life of Pi" var ju en riktigt originell roman, ett riktigt läsäventyr, något av vår tids "Robinson Crusoe". Bland de förhandsnominerade till Booker-priset i år fanns en nästan lika märklig bok, "Darkmans" av Nicola Barker. Jag har läst "Darkmans" nu och är...hm... förvirrad. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag tycker om den. Den handlar om en samling dysfunktionella människor i den nutida staden Ashford som hemsöks av 1500-talsnarren John Scogin på olika sätt. Boken är charmigt oformlig och vissa sekvenser i den tillhör det roligaste jag läst. Barker trixar också med språket på lite lustiga och kanske nyskapande sätt. Men efter 838 sidor (som känns som 300 ungefär) känner man sig ändå lite lurad. Kanske Scogins fel... någon påstod att han ställde till det för Barker på prisutdelningen så att hon inte fick priset...


Mina favoriter bland Booker-vinnarna genom åren är annars William Goldings "Rites of Passage" (1980), Salman Rushdies "The Midnight's Children" (1981), Kazuo Ishiguros "The Remains of the Day" (1989), A S Byatts "Possession" (1990) och så då Yann Martels "Life of Pi" (2002). Men det finns också flera böcker som av någon outgrundlig anledning inte har fått priset. Jag har redan nämnt "Waterland" och i ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om Peter Ackroyds postmodernistiska spökhistoria "Hawksmoor". Jag kan inte heller förstå varför varken "The New Confessions" (1987) eller "Any Human Heart" (2002), båda av William Boyd, ens blev nominerade till priset.

Peter Ackroyd

Peter Ackroyd har varit en av mina absoluta favoritförfattare ända sedan mitten av 80-talet. Han är inte speciellt känd i Sverige - den senaste boken som översattes till svenska kom ut 1987 - men i England har han en unik särställning i det litterära livet. Han räknas som en av de främsta biografiförfattarna och är kanske dessutom den störste Londonkännaren någonsin.

Ackroyd började emellertid sin bana som kritiker, poet och romanförfattare. Hans första roman, "The Great Fire of London" (ej översatt) kom ut 1982. Redan här fanns vissa av de teman som skulle dyka upp i alla hans senare romaner: hur dåtiden återskapas i nutiden (boken handlar om en filminspelning av Charles Dickens' roman "Little Dorrit") hur berättelsen flyter fram på olika tidsmässiga plan som då och då överlappar varandra, huvudpersonerna som är lite excentriska och ofta på livets skuggsida, och så då naturligtvis London som bildar bakgrund till händelserna.

Ackroyds andra bok, "The Last Testament of Oscar Wilde" ("Oscar Wildes sista testamente", 1983, är en helt lysande pastisch på Wilde, en linguistisk tour-de-force. Boken utger sig för att vara Wildes dagbok under perioden augusti - november 1890 (då Wilde dog) och Ackroyd lyckas med att göra det hela mer än trovärdigt. Han excellerar i epigram och aforismer som är fullt i klass med Wildes egna, men lyckas också med att ta fram Wildes sårbarhet och slutliga kollaps den sista tiden.

Sedan följde 1984 en biografi om "T S Eliot", som Ackroyd hade en hel del svårigheter med. Mest p.g.a att dödsboet efter Eliot förbjöd honom att citera brev och dikter. Senare har han erkänt att han egentligen inte brydde sig om Eliot utan att han såg Eliot mer som en karaktär i en av sina egna böcker. Ackroyd tog fram sin "buktalarförmåga" och "skapade" Eliot i boken. Han menade att Eliot själv var en stor plagiarist som säkert inte hade något emot att plagiariseras. "T S Eliot" blev en stor kritikersuccé och Ackroyd skulle komma att återvända till arbetsmetodiken gång på gång i sina böcker.

Ackroyd gav sedan ut två lysande postmodernistiska romaner, "Hawksmoor" och "Chatterton", som gjorde honom till en av de mest spännande romanförfattarna under mitten av 80-talet. "Hawksmoor" tilldrar sig på två plan. Dels är det en historia om arkitekten Nicholas Dyer som ritar kyrkor i början av 1700-talet i London, en lärling till den store Christopher Wren. Dyer låter i hemlighet offra en yngling vid läggandet av varje kyrkas grundsten. Dels handlar det om Scotland Yard-detektiven Nicholas Hawksmoor som i nutid försöker lösa en serie mord som sker vid just dessa kyrkor. Till saken hör att det i verkligheten var den berömde arkitekten Nicholas Hawksmoor som ritade just dessa kyrkor. Det hela är alltså ganska komplicerat...

Ackroyd har en helt suverän känsla för tidsdetaljer och boken är en mörk blandning av thriller och spökhistoria. En hel del av romanen är dessutom skriven på 1700-talsengelska vilket ökar autenticiteten. Första meningen lyder "And so let us beginne; and, as the Fabrick takes its Shape in front of you, alwaies keep the Structure intirely in Mind as you inscribe it". Oemotståndligt...

"Chatterton" som kom 1987 är strukturellt ännu mer komplicerad. Boken tilldrar sig på tre tidsplan. Dels handlar den om den verkligen poeten Thomas Chatterton (1752-1770) som låtsas att han har hittat dikter från 1400-talet. Han publicerar dem, blir berömd, avslöjas och begår självmord med arsenik. Dels handlar den om Henry Wallis som 1856 målar ett berömt porträtt av den döende Chatterton (tavlan kan numera beses på Tate Gallery i London, samt häruppe till vänster på bloggen). Modell är den kände författaren George Meredith, som har ett hemligt förhållande med Wallis' hustru. Dels försigår handlingen i nutid där den påhittade romanförfattarinnan Harriet Scrope stjäler ihop innehållet i sina böcker. "Chatterton" är en roman som på ett mycket underhållande sätt diskuterar vad som egentligen är plagiarism och förfalskning inom konsten.

Ackroyds senare romaner har inte varit så avancerade. Han har gett ut ytterligare nio romaner, alla med ett historiskt perspektiv och de flesta förlagda till London. Kvaliteten har kanske varit lite skiftande och man har haft en känsla att romanskrivandet har kommit i andra hand. Ackroyd har nämligen haft många andra stora projekt på gång. Han har fortsatt biografiskrivandet med stora och tunga böcker om Dickens, Blake, Thomas More och Shakespeare.

Han har dessutom gett ut en tjock bok om hur "engelskheten" har vuxit fram genom århundradena; "Albion: The Origins of the English Imagination" (2002). Men framförallt har han genom sina böcker etablerat sig till att bli den främste Londonkännaren. Tyngden, de enorma kunskaperna och detaljerna i "London: the Biography" som kom 2000 gjorde att en kritiker tyckte att den lika gärna skulle kunna heta "Peter Ackroyd: the Biography"...

Ackroyds senaste bok har just kommit ut. Den heter "Thames: Sacred River" och ger en heltäckande bild av Themsens historia genom årtusendena.

Keren Ann

Det är tjejerna som har svarat för den bästa singer/songwriter-musiken de senaste åren. Regina Spektor, Feist och Fiona Apple är bara några av de nya spännande namn som har kommit fram.

Mina egna favoriter har kommit från Frankrike, Carla Bruni och Keren Ann. Men det paradoxala är att ingen av dem är fransyska. Carla Bruni är en f.d. italiensk supermodell som gjorde en häpnadsväckande debut 2003 med "Quelqu'un m'a dit". En CD med rötter i den franska chanson-traditionen och med en hel del paralleller till 60-talets Francoise Hardy. Skivan sålde i över en miljon exemplar och fransmännen tog henne till sina hjärtan.

Keren Ann har en ännu mer komplicerad bakgrund. Hennes far är rysk jude och hennes mor kommer från Indonesien. Hon växte upp i Israel och Holland innan hon flyttade med familjen till Paris som 11-åring. Hon har dubbelt medborgarskap, israeliskt och holländskt.

Keren Anns första skiva kom ut 2000, "La Biographie de Luka Philipsen", producerad av Benjamin Biolay, som också stod som medkompositör till låtarna. Biolay klädde Keren Anns låtar i en mycket modern förpackning, med en hel del trip hop-arrangemang (trip hop = tillbakalutad elektronisk musik). I samma veva skrev Keren Ann och Benjamin Biolay come back-albumet för den legendariske franske sångaren Henri Salvador.

Biolay var med även på Keren Anns andra CD, "La Disparation", som kom 2002. En del av låtarna sveptes in i 60-talsstråkar och videon till "Ailleurs" blev en helt utsökt "Paraplyerna i Cherbourg"-pastisch, en dröm i pastellfärger.

Biolay satsade på en solokarriär och försvann till Keren Anns tredje album, det första på engelska, "Not Going Anywhere" som kom 2003. Arrangemangen var mer avskalade och influenserna från sådana som Suzanne Vega kanske lite mer tydliga. Inte konstigt att Keren Ann namngav sin första CD efter Vegas hit "Luka"...

"Not Going Anywhere" är kanske Keren Anns mest homogena CD... ett pärlband av melodier som bara växer. Hennes låtar är lika omedelbara som John Lennons en gång var.

Keren Ann flyttade till New York 2004 och det har påverkat hennes musik en hel del. Hon har snöat in en hel del på Lou Reed/Velvet Underground och minimalistisk musik, på både gott och ont. En låt som "Lay Your Head Down" från den senaste skivan, "Keren Ann" 2007, är en helt perfekt Reed-pastisch som Keren Ann lyckas göra till sin egen, med handklappningar och allt. "Liberty" från samma album är överjordiskt vacker, med isländsk flickkör och allt. Men jag kan inte låta bli att tycka att Keren Ann är bäst som fransk chanteuse.

Kan inte heller låta bli att citera Lennart Persson som kallar henne för de senaste årens mest gnistrande singer/songwriter-fynd.

Bokomslag

Så har då en av mina favoritböcker från förra året, "The Meaning of Night" av Michael Cox, kommit ut på svenska. Måste säga att jag är besviken... utan att ha läst en enda rad. Jag tycker helt enkelt Albert Bonniers Förlag har misslyckats med förpackningen av boken. Omslagsbilden är en av den den engelske konstnären John Atkinson Grimshaws målningar. Något mer viktorianskt än Grimshaw är svårt att tänka sig och det är inte bra eftersom "Mörkrets väg", som den heter på svenska, kan ses som en pastisch på den viktorianska romanen. Själv tycker jag att boken är mycket mer än en pastisch och därför ger det mossiga omslaget fel signaler.

Till råga på allt är boken kartonnerad. Jag menar, den här boken fick ändå Costa-priset för bästa engelskspråkiga debutroman under 2006,
och så förpackas den som en billighetsupplaga för Åhléns reahyllor!

"Mörkrets väg" är en kärleksfull hyllning till 1800-talets "sensation novels", föregångarna till dagens deckare och thrillers. Den främste författaren i den här genren var Wilkie Collins med romaner som "The Moonstone" och "The Woman in White".

Costa-juryns motivering lät så här: "Michael Cox's recreation of the underbelly of Victorian high society brings a great revenge tale to life. It's a powerful achievement of research, style and plotting." Definitivt något som är värt mer än en kartonnering...

Om "The Meaning of Night" var förra årets härliga lååånga läsfest (595 sidor) för mig så blir det kanske Nicola Barkers "Darkmans" (838 sidor) i år. "Darkmans" har fått lysande recensioner och är nästfavorit (oddset är 5-1) till att få Booker-priset i år.

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad den handlar om, mer än att den tilldrar sig i nutid i en ganska obetydlig by, Ashford, utanför London och att en narr vid Edward IV:s 1500-talshov har en av huvudrollerna. Men kritikerröster som talar om "bravura performance" och "work of genius" räcker för att jag ska skicka efter den.

Omslaget är en annan faktor som, måste jag erkänna, ökar min "vill ha"-känsla. Här har Bonniers något att lära. Fourth Estate, som Barkers förlag heter, har klätt boken i en mycket aptitretande, nästan postmodern, förpackning. Man formligen längtar efter att hugga in på de 838 sidorna.

Picador Travel Classics II

Bland författarna i Picadors Travel Classics-serie finns 2001 års nobelpristagare V S Naipaul, som är den ende som har fått med två titlar; "An Area of Darkness" och "The Middle Passage". Den förstnämnda är en starkt samhällskritisk skildring av en resa till Indien, och den andra skildrar Naipauls besök på 50-talet på sin födelseö Trinidad.

A. W. Kinglakes "Eothen" beskrivs i förordet som "perhaps the greatest and most influential travel book in the language". Kinglake tog 1834 ledigt från sina juridiska studier och företog en resa i Mellanöstern, långt från guideböckernas vältrampade fotspår. Han skrev endast en bok och drog sig tillbaka och "lived the life of a popular and celebrated London bachelor, with many friends and a reputation for gentle wit".

En annan legendarisk viktoriansk resenär var skotskan Isabella Bird, som led av en massa åkommor, utom när hon fick göra precis det hon ville själv, d.v.s. att resa. Därför är det inte förvånande att hon företog resor till Indien, Fjärran Östern, Tibet, Japan; USA och Australien. Hon besökte Sandwich-öarna 1871, och det är den resa hon skildrar i "The Hawaiian Archipelago".

Några nyare och kända reseförfattare är Gavin Young, ("Slow Boats to China") och Jonathan Raban ("Coasting"). Båda beskriver sjöresor. Young tar sig från Europa till Kina genom att "lifta" med fraktfartyg, medan Raban gör en seglats runt de brittiska öarna.

Tyvärr är det flera av de klassiska reseförfattarna som har dött de senaste åren. Förra gången skrev jag ju om Norman Lewis. Sybille Bedford dog i fjol, 95 år gammal och samma år dog Eric Newby, 86 år gammal (det verkar som om ett liv på resande fot gör att man lever längre). Bedford är mest känd för för "A Visit to Don Otavio", om en resa till Mexico, medan Eric Newby hade ett långt händelserikt liv med många boktitlar. "A Short Walk in the Hindu Kush" är en typiskt engelsk understatement-titel på en bok som handlar om Newbys strapatser på
5 000 meters höjd i bergen i Afghanistan.

Newby är en av de roligaste reseförfattarna och beskrivningen, av hur han innan resan lär sig bergsbestigning i de walesiska bergen av två servitriser på det lokala hotellet, är helt sanslös.

Berömd är också skildringen av hur han, och hans vän Hugh Carless, efter en månad i bergen av en slump stöter på den legendariske engelske äventyraren Wilfred Thesiger. Denne reste alltid med extremt lätt packning och avskydde dessutom allting som hade med västerlandet att göra. När han fick syn på de båda utmattade männens luftmadrasser, som de använde för att sova på, utbrast han "God, you must be a couple of pansies!"

En annan författare med ett spännande, och dessutom skandalöst, liv var Norman Douglas vars reseskildring från Italien, "Old Calabria", kom ut 1915.

Den enda bok i serien som faller ur ramen är "Rebellion in the Backlands" av Euclides da Cunha, som egentligen inte är en reseberättelse utan snarare en historik över Brasilien. Det är den enda bok som jag inte har lyckats ta mig igenom.

Picador Travel Classics I

Jag har inte samlat på böcker i någon större utsträckning tidigare. Men i mitten av 90-talet började jag bli intresserad av reselitteratur, travel writing, och upptäckte då förlaget Picadors lilla serie Travel Classics. Måste erkänna att det var omslagen som först fångade mitt intresse. De var mycket vackra, i ganska starka färger och med motiv som skulle ge associationer till innehållet i varje bok. De gjordes av engelskan Jane Poulton, som gjort sig känd för små konstverk i mixed media, ofta figurativt med inslag som djur och fåglar av olika slag.

Innehållet i böckerna då ? Jo, sammanlagt kom det ut 17 böcker i serien, med en del stora klassiker i genren men också några mer obskyra titlar. Den bok jag skaffade först var "The Worst Journey in the World" av Apsley Cherry-Garrard, som har kommit att bli en av mina absoluta favoritböcker huvudtaget. Det är en skildring av Scotts andra och sista expedition till Sydpolen 1910-1912. Cherry-Garrard var den yngste medlemmen på expeditionen. Han skildrar förberedelserna för resan, strapatserna vid ankomsten och Scotts försök att tillsammans med fyra andra expeditionsmedlemmar ta sig till polen, bara för att finna att norrmannen Amundsen hade varit där en månad tidigare. Alla fem dog på vägen tillbaka från polen. Men nu är det inte just den färden som Cherry-Garrard kallar den värsta resan i världen. Det är i stället den slädtur som Cherry-Garrard, Edward Wilson och "Birdie" Bowers företog mitt i den antarktiska vintern, i temperaturer ned till - 70 grader Celsius under fem veckors tid, för att finna kejsarpingvinernas ägg.

"The Road to Oxiana" av Robert Byron, utgiven 1937, har inspirerat många senare reseförfattare, inte minst Bruce Chatwin, som har skrivit förordet till boken. Den beskriver en resa som Byron företog till Aghanistan för att studera islamisk arkitektur, och Byrons coola stil har bildat skola i genren.

Sen har vi den engelska reselitteraturens grand old man, Norman Lewis, som fortfarande gav ut böcker när han dog 95 år gammal 2003. Det är Lewis' mycket underhållande självbiografi, "I Came I Saw" som har valts ut som Travel Classic.

Redmond O'Hanlons "Into the Heart of Borneo" från 1984 är en sanslös beskrivning av hur O'Hanlon och poeten James Fenton, ingen av dem utan någon som helst erfarenhet av resor till sydliga länder, ger sig in i den mest oländiga djungeln i hela världen. De tampas med rovdjur och kannibaler, och man förstår Fenton, när O'Hanlon frågade om han ville följa med på ännu en resa, att han svarade "I would not come with you to High Wycombe"!

Sen har vi Paul Theroux' genombrottsbok "The Great Railway Bazaar" och Colin Thubrons beskrivning av en resa i Sovjet innan perestrojka. "Among the Russians".

Men det finns även lite äldre böcker som den amerikanska romanförfattarinnan Edith Whartons "A Motor-Flight through France", som beskriver en biltur som hon gjorde i Frankrike 1908 (!) - en slags kulturens Tour de France. Med på resan var författaren Henry James och paret besökte i stort sett varje känd katedral i landet.

Power Pop - Videos

Jag har letat på You Tube efter videos med mina 20 Power Pop-favoriter nedan. Men det är svårt att hitta något eftersom det knappt gjordes några videos då de flesta av låtarna spelades in. Har i alla fall hittat en handfull:

The Pretenders - "Night in my Veins" - i en makalöst bra liveupptagning.

Tom Petty & the Heartbreakers - "Learning to Fly" - en något dubiös video.

The La's - "There She Goes" - "there she goes again... racing through my brain..."

Dwight Twilley Band - "Looking for the Magic" - i bakgrunden syns Tom Petty med en Rickenbacker...

Videofilmerna hittar du längst ned på sidan. Klicka sedan på bilden längst till vänster för att få rätt video. Scrolla sedan upp på sidan så ser du videon.

Power Pop - de 20 bästa låtarna

Det är dags för mig att erkänna en av mina stora svagheter här i livet.... Power Pop!

Vad är det frågar ni.... hm... vi får kanske konsultera Wikipedia:

"Starka melodier, tät stämsång, sparsamma arrangemang och distinkta gitarriff. Ett minimum av instrumentala solon, inga blues-inslag men med kraftiga trummor. Instrument: En eller flera elektriska gitarrer, bas, trummor, eventuellt keyboards eller synthesizers."

Uttrycket Power Pop myntades av Pete Townshend 1967. Musiken tog avstamp någonstans mittemellan The Beatles' "Revolver" och The Byrds. Men det finns de som menar att den första power pop-låten i själva verket var "When You Walk in the Room" med The Searchers, som kom 1964. Andra låtar från samma år som bildade fröet till power popen var "She Loves You" och "I Wanna Hold Your Hand". The Beatles och The Who förfinade sedan konsten med låtar som "Day Tripper" och "Pictures of Lily".

När popen utvecklades med mer experimentella klanger under slutet av 60-talet förde power popen en tynande tillvaro. Ett band som gick tvärtemot alla trender i början av 70-talet var amerikanska The Raspberries, som var den första grupp som fick beteckningen power pop, i en artikel i tidningen Rolling Stone. Vid den här tiden fanns det inga brittiska band överhuvudtaget som spelade power pop, utan musikstilen fördes vidare av amerikanska band som The Raspberries och de legendariska Big Star, dock nästan helt utan kommersiella framgångar.

Punkvågen 1976-77 banade vågen för en helt ny generation av power pop-band. I USA kom the Knack (som fick den kanske största power pop-hiten genom tiderna med "My Sharona"), Dwight Twilley Band, Pezband, 20/20, the Shoes och the Romantics. I England vimlade det helt plötsligt av band med rötter i the 60-talspop som exempelvis the Records, the Jags och the Motors. Även band som Squeeze och Buzzcocks rörde sig i power pop-periferin. Amerikanska grupper som Blondie och the Ramones kan med lite god vilja också betecknas som power pop.

Det kom en massa bra musik 1978-80 men det var mycket få power pop-låtar som blev hits. Trenden ebbade sedan ut i mitten av 80-talet och har sedan återkommit sporadiskt med artister som Matthew Sweet, Weezer och Teenage Fanclub.

Till Wikipedias definition vill jag tillägga att texten helst ska vara av traditionell "pojke längtar efter flicka"-karaktär (absolut inga intellektuella tramsigheter), att en av gitarrerna ska vara en 12-strängad Rickenbacker, och att låten ska utstråla en sådan eufori att man svävar på moln efteråt...

Vilka är det på bilden ovan ?

Jo, the Records 1979, samma år som Jöran väckte mig vid tvåtiden på natten på Royal Kensington Hotel i London. Gruppen hade nämligen tagit in på samma hotell och fanns nere i foajén. Något yrvaken fick jag autografer på den nyss inköpta skivan med dem.

Här är mina favoritlåtar genom åren:

The Searchers - "When You Walk in the Room"

En utsökt melodi av Jackie DeShannon. The Searchers hittade soundet några månader före "Mr Tambourine Man".

John Fogerty - "Almost Saturday Night"

Min absoluta all time Fogerty-favorit. Ett fantastiskt gitarriff som skär igenom hela låten och blåser bort vilken depression som helst.

Big Star - "September Gurls"

Gruppen ger fortfarande ut skivor, men detta är Alex Chiltons största stund. Per Gessle hade gett en hel del för att ha skrivit den här låten.

The Records - "Starry Eyes"

Will Birch, en av power popens största fans, beslöt sig för att bilda The Records efter att ha varit med i Kursaal Flyers. Fantastiska ringande gitarrer med en melodi som Birch har erkänt är stulen från Eddie and the Hot Rods' "Do Anything You Wanna Do" (som alltså skrevs av Graeme Douglas, tidigare gitarrist i Kursaal Flyers).

The Shoes - "Tomorrow Night"

Kom ut samma vecka som "Starry Eyes 1979. Perfekt stämsång från bröderna Murphy som bryts upp av ett "fuzzat" gitarrsolo som lyfter låten till oanade höjder.

Dwight Twilley - "Looking for the Magic"

70-talets främsta poplåt för mig. Twilley slog aldrig riktigt igenom trots sitt utseende och makalösa låtar. Läste att han var stolt ägare av en Volvo PV i början av 80-talet. Vad gör han nu ?

Phil Seymour - "Precious to Me"

Trummisen i Dwight Twilley Band, som gick solo med den här låten och nästan överträffade sin tidigare arbetsgivare. Oemotståndligt naivt charmig pop.

Tom Petty - "Learning to Fly"

Petty har många kandidater till den här listan... "Free Fallin", "Listen to Her Heart", "American Girl"... men jag valde den här eftersom den har ett så sagolikt sound... allt är rätt... trummorna... Rickenbacker-gitarrerna... de två crescendona i låten... allt skapat av en mästare i genren.

The Pretenders - "Night in my Veins"

Det finns nästan inga kvinnliga power pop-artister - the Bangles är väl det närmaste man kan komma i genren. Men Chrissie Hyndes röst passar perfekt till ringande gitarrer och Pretenders har haft en rad lysande gitarrister; James Honeyman-Scott, Robbie McIntosh och Adam Seymour.

Cheap Trick - "Surrender"

Två nördar och två flickdrömmar i samma band. Drama i tonårsrummet..."...mummy's all right, daddy's all right... they just seem a little weird.." till en fullständigt oemotståndlig melodi.

The Rubinoos - "I Never Thought it would Happen"

Beserkley Records skulle erövra världen med power pop-artister som Rubinoos och Greg Kihn. Så blev det inte men Rubinoos var ett av de allra mest talangfulla och charmiga power pop-banden.

The La's - There She Goes

Ett engelskt band som var helt fel i tiden när det kom i slutet av 80-talet. Har i efterhand blivit ett av de stora kultbanden. Det här låter mycket 60-tal, med en text som tydligen handlar om heroin.

The DB's - "Black and White"

Två briljanta låtskrivare i samma band, Peter Holsapple och Chris Stamey, med en smartness som var nästan för bra för deras eget bästa. Singelversionen är bäst.

Chris Stamey - "(I Thought) You Wanted to Know"

Stamey som soloartist innan han kom med i DB's. Gav ut flera obskyra singlar varav denna var den bästa. Makalöst gitarrslammer i slutet av låten.

Marshall Crenshaw - "Cynical Girl"

Crenshaw hade allt rätt i början av 80-talet; imagen som en modern Buddy Holly och Costello-känsla för melodier. Men så här i efterhand har han mest blivit ihågkommen för att ha skrivit "Favourite Waste of Time" för Bette Midler. Vilket öde.

The Who - "I Can't Explain"

Pete Townshends gitarr och Keith Moons trummor i den här låten är arketypiska för genren. En tidig power pop-klassiker tillsammans med "The Kids Are Alright" och "Pictures of Lily".

Flamin' Groovies - "Shake Some Action"

Ett band som var helt fel i tiden i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Kom till sin rätt i den nya vågen med den här låten 1976, som låter som om den vore inspelade tio år tidigare.

The Boyfriends - "Last Bus Home"

Pat Collier hoppade av punkbandet the Vibrators för att starta the Boyfriends. De gav ut tre singlar varav denna var den sista och bästa. Den kom ut 1978 - ett gyllene år för power pop.

Pezband - "Princess Mary"

Amerikanskt band som i slutet av 70-talet hade samma koncept som the Raspberries men med ännu bättre melodier. I stället för dessa band var det the Knack som sålde skivor. Suck!

Michael Penn - "No Myth"

En utmanare till titeln den stora amerikanska poplåten. Michael Penn är bror till Sean Penn och gift med Aimee Mann. Hade en stor hit med den här men försvann ganska snabbt ut i de anonymas skara.

En fransk ballerina

Här är Louise Odier, en av de mest klassiska bourbonrosorna. Dessa var mycket populära i Frankrike under mitten och slutet av 1800-talet. Louise Odier framodlades 1851 av Margottin. Den blommar ovanligt frodigt i år och det är härligt. Tidigare har den fört en mer tynande tillvaro hos oss, mest p.g.a. att den har drabbats av svartfläcksjuka.

En stor fördel med bourbonrosorna är att de remonterar, d.v.s. har en
andra blomning, något som inte är så vanligt bland gammaldags rosor.
Louise Odier var en berömd fransk balettdansös på 1800-talet.

Comte de Chambord

Nu börjar rosorna blomma i vår trädgård - ett par veckor för tidigt. Här uppe syns Comte de Chambord, en Rosa Damascena Bifera. Denna mycket gamla grupp var väldigt populär under medeltiden och infördes troligen av greven av Champagne från Damaskus till Provins i Frankrike. Det finns en annan ros som heter Madame Boll som är mycket lik Comte de Chambord. Det spekuleras i om det egentligen är samma ros.

William Boyd

Har just läst om "Bamboo" av William Boyd, som väl får betraktas som min absoluta favoritförfattare. Boyd har hittills gett ut nio romaner och tre novellsamlingar, men han har också svarat för en stor mängd journalism, som han nu har samlat i boken "Bamboo".

"Bamboo" är en tjock volym (650 sidor) med essäer under åtta huvudteman: Life, Literature, Art, Africa, Film, Television, People, Places. Boyd skriver initierat och medryckande om allt från sin uppväxt i Afrika till en promenad i New York, om Charlie Chaplin, hertigen av Windsor, Pablo Picasso, Howard Hodgkin (se nedan),

minicabs, Evelyn Waugh... listan är lång.

En del av texterna är resultatet av den research som Boyd har gjort inför varje roman han skrivit. Därför finns det exempelvis texter om första världskriget i Afrika ("Glasskriget"), bröderna Wright ("Den blå eftermiddagen") och Montevideo ("Any Human Heart"). Det är fascinerande att se hur Boyd har fördjupat sig i olika ämnen i samband med att han skrivit sina böcker. Det är kanske också en av anledningarna till att han har kallats "the finest storyteller of his generation".

Howard Hodgkin

Ända sedan jag var och såg en utställning på Galleri Malen i Landskrona 1998 har Howard Hodgkin varit en av mina absoluta favoritkonstnärer. Till vänster ses ett av verken på utställningen, en färgetsning som heter "David's Pool" från 1979. Howard Hodgkin är en engelsk konstnär, född 1932, som anses vara en av de främsta koloristerna idag. Han blev adlad 1992 och räknas tillsammans med David Hockney, Francis Bacon och Lucian Freud till de mest framstående engelska konstnärerna efter andra världskriget. Det är förresten David Hockneys swimmingpool ni ser här uppe till vänster. Efter ett besök hemma hos sin vän gjorde Hodgkin etsningen utifrån sin minnesbild av poolen .

Minnesbild ja. De flesta av Hodgkins verk är resultaten av minnesbilder. Han har en teknik som han nog är helt ensam om. I hans ateljé hänger de halvfärdiga målningarna bak och fram, dvs. med motivet inåt, mot väggen. När Hodgkin drar sig till minnes något om en händelse eller plats, vänder han på den aktuella målningen och gör några penseldrag.

Detta kan inträffa under en relativt lång tidsperiod, och därför är de flesta av hans oljemålningar daterade över flera år. Som den här till höger; "Dinner at the Palazzo Albrizzi", som är daterad 1984-88. Den är alltså resultatet av Hodgkins minnesbilder av en middag i
ett venetianskt palats någon gång i början av 80-talet.

Karaktäristiskt för Hodgkin är färgexplosionerna. de
enstaka breda dragen med färg, prickarna och inte minst det faktum att han även har målat på ramen. Det sistnämnda har blivit ett slags signum för honom.

Hodgkin kan dock även måla med finstämda färger. Han är också en av de få konstnärer som har lite humor. Ett exempel är "Small Henry Moore at the Bottom of the Garden" (1975-77) här till vänster. Henry Moore var ju en berömd engelsk skulptör. Hodgkin har dock inte någon speciellt hög uppfattning om honom. Han har därför placerat Moores skulptur längst ned i trädgården i den här målningen. Om man tittar lite nämare och har lite fantasi så kan man kanske se vad skulpturen föreställer.

Howard Hodgkin har alltså blivit adlad för bl.a. de här målningarna. Av någon anledning avböjde David Hockney sitt adelskap 1990.

Världens bästa whisky ?

Whisky Magazine har just utsett världens bästa whisky. Det blev Taliskers 18-åriga som blev vinnaren. I liknande "tävlingar" har ju tidigare Ardbegs 10-åriga och Highland Parks 18-åriga utsetts till den bästa whiskyn.

Jaha, vad ska man säga om det som varande whiskynybörjare ? Lite förvånad blev man kanske. Har mest upplevt den 18-åriga som en mjukare variant av Taliskers 10-åriga, som varit en av mina absoluta favoriter. Den saknar den där speciella "pepparkicken" som finns hos den 10-åriga, men å andra sidan är den 18-åriga mer komplex och sofistikerad.

Vidare kan noteras att bland mina favoriter blev Lagavulin Distillers Edition vinnare bland Islay Peated Single Malts och Laphroaig Quarter Cask blev tvåa i samma kategori, "Highly Commended".

Förvånande var också att Ardbeg inte fick med någon whisky bland kategorierna.

Nylästa böcker

Grant McLennan

På tal om Go-Betweens... bandets sångare och kompositör, Grant McLennan, dog i sömnen för nästan exakt ett år sedan. Bandet hade då just fått ny luft under vingarna med "Oceans Apart", det tredje av deras 2000-talsalbum. Go-Betweens har ju en ganska speciell historia. De splittrades 1989 och det dröjde 12 år innan gruppen återbildades 2001.

Jag har just läst en minnestext över McLennan, skriven av Robert Forster, den andre sångaren och kompositören i gruppen. McLennan var den som skrev de låtar som Go-Betweens i en bättre värld hade haft hits med, som "Bye Bye Pride", "Streets of Your Town" och "Right Here".

Forster skriver bl.a. "His refuge was art and a romantic nature that made him very lovable, even if he did take it to ridiculous degrees. Here was a man, who in 2006, didn't drive; owned no watch or wallet, no credit card, no computer. He would only have to hand in his mobile phone and bankcard to be able to step back into the gas-lit Paris of 1875, his natural home".

Kommer osökt att tänka på McLennan när jag läser Lasse Åberg & Sture Hegerfors bok "Nödbroms - handbok för framsynta bakåtsträvare" från 2001, en tidig varning för de negativa effekterna av teknostress. Åberg och Hegerfors är kanske överdrivet ängsliga i sin oro över den "nya tekniska revolutionen", och den hastighetsdyrkan som denna har lett till. Men det finns en hel del tänkvärt i boken. Som detta:

"Frågan som fler borde ställa sig är hur långt utvecklingen mot det allt snabbare kan framskrida. Det borde i rimlighetens namn finnas en gräns för hur snabb människan kan bli. Med farten riskerar man att sammanhangen och helheten suddas ut. Humanismen har en påtaglig tidsaspekt. Det humanistiska perspektivet är förknippat med långsamhet, att ta sig tid att tänka, och att känna efter och hysa medkänsla med andra människor. Det krävs inte bara förmåga utan också tid till att kunna leva sig in i hur andra känner. Det är när tiden upphör att jaga oss som vi är i stånd till starka upplevelser".

Grant McLennan hade nog nickat instämmande.

Lyssningstips: Go-Betweens - Cattle and Cane

Lästips: Otto Friedrich - Paris på Manets tid

Välkomna!

Ni är hjärtligt välkomna till min nya blogg - direkt från Haddocks bibliotek. Här kommer jag att skriva lite om böcker, musik, trädgårdar, whisky och annat. Jag har inte bloggat tidigare så jag hoppas att ni har överseende med eventuella missar i layouten så här i början.