Picador Travel Classics II

Bland författarna i Picadors Travel Classics-serie finns 2001 års nobelpristagare V S Naipaul, som är den ende som har fått med två titlar; "An Area of Darkness" och "The Middle Passage". Den förstnämnda är en starkt samhällskritisk skildring av en resa till Indien, och den andra skildrar Naipauls besök på 50-talet på sin födelseö Trinidad.

A. W. Kinglakes "Eothen" beskrivs i förordet som "perhaps the greatest and most influential travel book in the language". Kinglake tog 1834 ledigt från sina juridiska studier och företog en resa i Mellanöstern, långt från guideböckernas vältrampade fotspår. Han skrev endast en bok och drog sig tillbaka och "lived the life of a popular and celebrated London bachelor, with many friends and a reputation for gentle wit".

En annan legendarisk viktoriansk resenär var skotskan Isabella Bird, som led av en massa åkommor, utom när hon fick göra precis det hon ville själv, d.v.s. att resa. Därför är det inte förvånande att hon företog resor till Indien, Fjärran Östern, Tibet, Japan; USA och Australien. Hon besökte Sandwich-öarna 1871, och det är den resa hon skildrar i "The Hawaiian Archipelago".

Några nyare och kända reseförfattare är Gavin Young, ("Slow Boats to China") och Jonathan Raban ("Coasting"). Båda beskriver sjöresor. Young tar sig från Europa till Kina genom att "lifta" med fraktfartyg, medan Raban gör en seglats runt de brittiska öarna.

Tyvärr är det flera av de klassiska reseförfattarna som har dött de senaste åren. Förra gången skrev jag ju om Norman Lewis. Sybille Bedford dog i fjol, 95 år gammal och samma år dog Eric Newby, 86 år gammal (det verkar som om ett liv på resande fot gör att man lever längre). Bedford är mest känd för för "A Visit to Don Otavio", om en resa till Mexico, medan Eric Newby hade ett långt händelserikt liv med många boktitlar. "A Short Walk in the Hindu Kush" är en typiskt engelsk understatement-titel på en bok som handlar om Newbys strapatser på
5 000 meters höjd i bergen i Afghanistan.

Newby är en av de roligaste reseförfattarna och beskrivningen, av hur han innan resan lär sig bergsbestigning i de walesiska bergen av två servitriser på det lokala hotellet, är helt sanslös.

Berömd är också skildringen av hur han, och hans vän Hugh Carless, efter en månad i bergen av en slump stöter på den legendariske engelske äventyraren Wilfred Thesiger. Denne reste alltid med extremt lätt packning och avskydde dessutom allting som hade med västerlandet att göra. När han fick syn på de båda utmattade männens luftmadrasser, som de använde för att sova på, utbrast han "God, you must be a couple of pansies!"

En annan författare med ett spännande, och dessutom skandalöst, liv var Norman Douglas vars reseskildring från Italien, "Old Calabria", kom ut 1915.

Den enda bok i serien som faller ur ramen är "Rebellion in the Backlands" av Euclides da Cunha, som egentligen inte är en reseberättelse utan snarare en historik över Brasilien. Det är den enda bok som jag inte har lyckats ta mig igenom.

Picador Travel Classics I

Jag har inte samlat på böcker i någon större utsträckning tidigare. Men i mitten av 90-talet började jag bli intresserad av reselitteratur, travel writing, och upptäckte då förlaget Picadors lilla serie Travel Classics. Måste erkänna att det var omslagen som först fångade mitt intresse. De var mycket vackra, i ganska starka färger och med motiv som skulle ge associationer till innehållet i varje bok. De gjordes av engelskan Jane Poulton, som gjort sig känd för små konstverk i mixed media, ofta figurativt med inslag som djur och fåglar av olika slag.

Innehållet i böckerna då ? Jo, sammanlagt kom det ut 17 böcker i serien, med en del stora klassiker i genren men också några mer obskyra titlar. Den bok jag skaffade först var "The Worst Journey in the World" av Apsley Cherry-Garrard, som har kommit att bli en av mina absoluta favoritböcker huvudtaget. Det är en skildring av Scotts andra och sista expedition till Sydpolen 1910-1912. Cherry-Garrard var den yngste medlemmen på expeditionen. Han skildrar förberedelserna för resan, strapatserna vid ankomsten och Scotts försök att tillsammans med fyra andra expeditionsmedlemmar ta sig till polen, bara för att finna att norrmannen Amundsen hade varit där en månad tidigare. Alla fem dog på vägen tillbaka från polen. Men nu är det inte just den färden som Cherry-Garrard kallar den värsta resan i världen. Det är i stället den slädtur som Cherry-Garrard, Edward Wilson och "Birdie" Bowers företog mitt i den antarktiska vintern, i temperaturer ned till - 70 grader Celsius under fem veckors tid, för att finna kejsarpingvinernas ägg.

"The Road to Oxiana" av Robert Byron, utgiven 1937, har inspirerat många senare reseförfattare, inte minst Bruce Chatwin, som har skrivit förordet till boken. Den beskriver en resa som Byron företog till Aghanistan för att studera islamisk arkitektur, och Byrons coola stil har bildat skola i genren.

Sen har vi den engelska reselitteraturens grand old man, Norman Lewis, som fortfarande gav ut böcker när han dog 95 år gammal 2003. Det är Lewis' mycket underhållande självbiografi, "I Came I Saw" som har valts ut som Travel Classic.

Redmond O'Hanlons "Into the Heart of Borneo" från 1984 är en sanslös beskrivning av hur O'Hanlon och poeten James Fenton, ingen av dem utan någon som helst erfarenhet av resor till sydliga länder, ger sig in i den mest oländiga djungeln i hela världen. De tampas med rovdjur och kannibaler, och man förstår Fenton, när O'Hanlon frågade om han ville följa med på ännu en resa, att han svarade "I would not come with you to High Wycombe"!

Sen har vi Paul Theroux' genombrottsbok "The Great Railway Bazaar" och Colin Thubrons beskrivning av en resa i Sovjet innan perestrojka. "Among the Russians".

Men det finns även lite äldre böcker som den amerikanska romanförfattarinnan Edith Whartons "A Motor-Flight through France", som beskriver en biltur som hon gjorde i Frankrike 1908 (!) - en slags kulturens Tour de France. Med på resan var författaren Henry James och paret besökte i stort sett varje känd katedral i landet.

Power Pop - Videos

Jag har letat på You Tube efter videos med mina 20 Power Pop-favoriter nedan. Men det är svårt att hitta något eftersom det knappt gjordes några videos då de flesta av låtarna spelades in. Har i alla fall hittat en handfull:

The Pretenders - "Night in my Veins" - i en makalöst bra liveupptagning.

Tom Petty & the Heartbreakers - "Learning to Fly" - en något dubiös video.

The La's - "There She Goes" - "there she goes again... racing through my brain..."

Dwight Twilley Band - "Looking for the Magic" - i bakgrunden syns Tom Petty med en Rickenbacker...

Videofilmerna hittar du längst ned på sidan. Klicka sedan på bilden längst till vänster för att få rätt video. Scrolla sedan upp på sidan så ser du videon.