CD-favoriter III: Randy Newman - Good Old Boys (1974)

Det är svårt att välja ut ett enda specifikt favoritalbum från Randy Newmans repertoar. Under 60- och 70-talet levererade han det ena mästerverket efter det andra: "Randy Newman", "12 Songs", "Sail Away", "Little Criminals"... Men om jag måste välja ut ett enda så blir det "Good Old Boys", som också är hans enda tema-album.

Temat är den amerikanska södern, och Newman tar fram många olika aspekter: slaveri, rasism, fattigdom, alkoholism och politik. Texterna är som vanligt lätt cyniska, med den där typiska Newmanska svarta humorn som krydda.

Albumets huvudperson jobbar på stålverket i staden Birmingham, där han bor tillsammans med sin hustru Marie och sin folkilskna hund, "the meanest dog in Alabam', get em Dan". Han är en riktig sydstatare vilket inte minst framgår av "Rednecks": "we talk real funny down here, we drink too much and we laugh out too loud, we´re too dumb to make it in no Northern town, and we're keeping the niggers down". Paradoxalt nog är låten också ett angrepp på hycklande nordstatare "who has set the nigger free... yes he´s free to be set in a cage in Harlem in New York City".

Lovsången till hustrun,"Marie", är en av Newmans absolut vackraste kompositioner, men man förstår att allt inte står rätt till i äktenskapet när man hör drinkarsången "Guilty". Här använder han dissonanta stråkar för att verkligen få fram den lätt berusade stämningen.

Några av låtarna har koppling till Huey P. Long som var senator i Louisiana på 30-talet. "Kingfish" handlar om Longs reformationspolitik och "Every Man a King" är rätt slätt Longs kampsång tagen rätt upp och ner. Long mördades 1935.

På plattan finns också den legendariska "Louisiana 1927", där Newman använder stråkarna till att beskriva det stigande vattnet vid Mississippi-flodens stora översvämning det året. Newman beskriver cyniskt president Coolidges patetiska besök i översvämningsområdet och man kommer osökt att tänka på president Bush och katastrofen i New Orleans.

Det finns en del textmässigt lätt märkliga låtar, som den poppiga "Naked Man" och "A Wedding in Cherokee County", om kärleken till och giftermålet med en mentalsjuk kvinna.

Randy Newmans pianospel är distinkt rakt igenom och gräddan av 70-talets kompmusiker är med på plattan, dessutom Ry Cooder och delar av the Eagles.

Men framförallt är det Newmans orkesterarrangemang som är helt utsökta. Han målar med en palett som verkligen frammanar den amerikanska södern. Man kan förstå att han har tre berömda farbröder som skrivit och arrangerat filmmusik för Hollywood (totalt 56 Oscarsnomineringar, själv har han hittills 16 nomineringar...).

Plattan avslutas med den andra drinkarlåten, "Rollin", där huvudpersonen förgäves försöker oss att förstå att allt är bara bra med honom: "Let me tell you what I do... I sit here in this chair... I pour myself some whiskey... and watch my trouble vanish into thin air"...

"Good Old Boys" betraktas numera närmast som ett amerikanskt nationalmomument av kritikerna. Den kom ut i en nyutgivning häromåret, med en extra-CD, "Johnny Cutler's Birthday", med annorlunda tidiga versioner av låtarna på skivan.

CD-favoriter II: The Jam - All Mod Cons (1978)

The Jam var ett av frontbanden i den absolut första punkvågen 1977 tillsammans med the Clash, the Buzzcocks och the Damned. Inom loppet av ett halvår gav de ut två album fyllda med högenergisk the Who-influerad rock. Skillnaderna mot andra punkgrupper vid den här tiden var dels att de kunde spela på sina instrument, dels att de gillade det engelska kungahuset...

"All Mod Cons" var albumet där bandets sångare och låtskrivare Paul Weller mognade som låtskrivare och gitarrist på ett nästan mirakulöst sätt. Som 20-åring tog han det bästa av sina stora hjältar, Pete Townsend och Ray Davies, och lyckades ställa sig själv i paritet med dem.

Genom "All Mod Cons" tog han också över den roll som Davies hade haft under 60-talet som skarpögd betraktare av det engelska vardagslivet. Skillnaden var kanske att det England som Weller betraktade 1978 var ett våldsammare, mer oroligt England än det idylliska England som Ray Davies skildrade i mitten av 60-talet. Det märktes inte minst i låtar som "A Bomb in Wardour Street" och "Down in the Tube Station at Midnight". I den sistnämnda mördas en man i tunnelbanan som är på väg hem till sin fru av ett gäng högerextremister.

Weller skulle även i fortsättningen visa ett socialt engagemang i sina texter, där han bl.a. skulle komma att göra utfall mot thatcherismen. Han var dock inte mycket för politisk konfrontation, utan var mer något av en social kommentator. Hans favoritförfattare var George Orwell, och det är betecknande att det inte var "1984" han gillade utan de knivskarpa essäerna.

Wellers gitarrspel är exemplariskt på hela albumet. Feta Who-ackord blandas med ringande gitarrer och långa psykedeliska utflykter som på "In the Crowd". Det finns t.o.m. två akustiska ballader på skivan, klassikern "English Rose" (skriven för hans dåvarande flickvän) och "Fly".
Weller sjunger också betydligt bättre än de på första två LP-skivorna, och harmonierna på exempelvis Beatle-aktiga "It's Too Bad" är utsökta.

The Jam var de främsta exponenterna för den mods-revival som drog genom England i slutet av 70-talet. "All Mod Cons" och efterföljande list-ettor som "Eton Rifles", "Strange Town" och Going Underground" utgjorde soundtracket för en hel generation av lätt vilsna engelska ungdomar. Men Weller lät sig inte fastna i modsträsket utan utvecklade musiken. Pete Townsend var aldrig så känslig som Weller här i exempelvis "Fly" och "The Place I Love".

Weller gör också en liten homage till sin andra hjälte genom att låta basisten Bruce Foxton sjunga the Kinks' "David Watts". Den kom för övrigt att dela A-sida med "A Bomb..." på den enda singel som gavs ut från albumet.

The Jam kom att fortsätta att ge ut bra album: "Setting Sons", "Sounds Affects" och "The Gift". Men de kom aldrig riktigt att nå de lyriska höjder som de gjorde här på "All Mod Cons".

CD-favoriter I: The Pogues - Rum, Sodomy and the Lash (1985)

Winston Churchill sa en gång apropå den engelska flottan:
"Don't talk to me about the naval tradition. It's nothing but rum, sodomy and the lash."

Irländsk traditionell musik var länge för mig äldre skäggiga män som skrålade sentimentala sånger, spelade fiol och drack en ohälsosam mängd av Guinness... ja ungefär som the Dubliners. När jag såg Kubricks film "Barry Lyndon" 1975 upptäckte jag en annan grupp, som verkade ungefär lika gamla men som dessutom trakterade säckpipa, flöjt och harpa... the Chieftains. På 70-talet läste jag om andra irländska band som Planxty, the Bothy Band och Clannad, men hörde inte så mycket av dem. I stället var det Van Morrisons album i början av 80-talet som gjorde att jag fortsatte att nära en kärlek till den irländska sångtraditionen.

Därför var det en uppenbarelse någon gång i början av 1984 när jag köpte den första singeln med the Pogues, "The Dark Streets of London", utgivet på deras eget skivbolag. Här var något helt nytt - traditionell irländsk folkmusik korsad med punkenergi - och med en frontfigur som skrev nya låtar som var minst lika bra som de gamla traditionella sångerna. Det paradoxala med Shane MacGowan var att han inte ens var irländare, utan en Londonbo med ett förflutet bl.a. i punkbandet the Nips. Debutalbumet "Red Roses for Me" kom samma år och var en blandning av gammalt och nytt.

Men det var med den andra LP:N, "Rum, Sodomy and the Lash", som man kan börja tala om legendstatus. Plattan namngavs efter Churchills uttalande och Gericaults målning "Medusas flotte" fick stå som modell för omslagsbilden. Elvis Costello anlitades som producent, och han förstod att ta fram det allra bästa av gruppen, inte minst basisten Cait O'Riordan, som han senare kom att gifta sig med... Costello spelade in bandet rätt upp och ned och gjorde mycket få överdubbningar.

Albumet bestod av sex låtar av MacGowan. tre lånade låtar och två traditionella sånger. Lånen var Ewan MacColls "Dirty Old Town" (även inspelad av bl.a. the Dubliners och Rod Stewart), Philip Gastons "Navigator" och Eric Bogles "The Band Played Waltzing Matilda". MacColl är också känd som far till Kirsty MacColl, som var med och sjöng på Pogues" julklassiker "Fairytale of New York", medan Gaston ett tag var manager för the Nips.

MacGowan själv bidrog med några av sina allra bästa låtar, Bl.a. två halsbrytande jigs, "The Sick Bed of Cuchulainn" och "Sally McLennane" och två ballader, den självbiografiska "The Old Main Drag" och "A Pair of Brown Eyes", bandets kanske finaste stund. Texterna var briljanta, med en massa referenser till irländsk historia och mytologi. MacGowan är väl för många mest känd som en sluddrande tandlös alkoholist. Men under några år i mitten av 80-talet var han för mig den absolut främste låtskrivaren. Han är också mig veterligen den ende rocksångare som har blivit publicerad som poet på prestigeförlaget Faber and Faber, där T S Eliot en gång i tiden satt som redaktör.

Cait O'Riordan gjorde en charmig sånginsats i den traditionella skotska sången "I'm a Man You Don't Meet Every Day" och skivan avslutades med den definitiva versionen av "The Band Played Waltzing Matilda", Eric Bogles låt om australiernas misslyckade invasion av Gallipoli under första världskriget. Den andra låten om första världskriget på albumet var för övrigt "A Pair of Brown Eyes", som handlade om de irländare som rekryterades till kriget av engelsmännen.

The Pogues gjorde en helgjuten LP till, "If I Should Fall from Grace" (1988), men sedan var Shane MacGowan utbränd... ... vilket dock inte hindrar att gruppen fortfarande turnerar med honom och de gamla låtarna.