fredag 22 februari 2008

CD-favoriter IV: Elvis Costello & the Attractions - Imperial Bedroom (1982)


Det här var albumet som gjorde att Elvis Costello slutligen blev av med sin stämpel som punkare och angry young man, albumet som blev jämfört med "Sergeant Pepper" och "Pet Sounds" och som kom New York Times att utnämna honom till vår tids George Gershwin.

"Imperial Bedroom" har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det kom att bilda soundtrack till sommaren 1982 för mig... och det ger mig fortfarande samma känsla av högtidsstämning när jag lyssnar på det som för 26 år sedan.

Det är Costellos mest Beatles-influerade album - inte så underligt eftersom det producerades av Geoff Emerick, som var inspelningstekniker och George Martins högra hand vid inspelningen av "Sergeant Pepper" - som 18-åring! Samtidigt som "Imperial Bedroom" spelades in producerade Martin en ny LP av Paul McCartney i studion intill - och det var lite av historiens vingslag när Martin promenerade över för att diskutera ett stråkarrangemang med Costellos pianist Steve Nieve, samtidigt som Ringo gjorde ett besök i studion.

Costellos tidigare producent, Nick Lowe, var en mästare på att spela in Costello och the Attractions rätt upp och ner men Emerick tillförde så mycket mer: intrikata arrangemang, sångöverdubbningar, fasförskjutningar och andra inspelningstricks.

Costellos låtskrivande har aldrig varit så sofistikerat som här. Kan inte låta bli att citera Rolling Stone's recension: " Elvis Costello's Imperial Bedroom is really a mansion , each of whose rooms is decorated with painstaking care and detail by the artist. In every aspect of this masterfully wrought , conceptually audacious project, he's managed to bulwark his emotional directness with vision and clarity - and to make an album that lingers and haunts long after the last note has died out".

Inledningen, "Beyond Belief", är närmast psykedelisk, kanske den mest nyskapande låt som Costello någonsin gjort. Andra absoluta höjdpunkter är den majestätiska "Man Out of Time", som är något av hans signaturlåt, jazzballaden "Almost Blue", den euforiska "The Loved Ones" och den avslutande balladen "Town Cryer". Men det är svårt att välja ut några favoriter eftersom det finns så många godbitar i denna konfektyrask. Tjugo år efter att jag hade hört skivan för första gången upptäckte jag att "Human Hands", som dittills fört en undanskymd tillvaro för mig, i själva verket är ett av de viktigaste spåren.

Det finns också en mognad i texterna som helt saknats hos Costello tidigare. Borta är the angry young man, ersatt av en man of the world som strör visdomsord runt sig. Men samtidigt finns de mörka elementen kvar i texterna och Costello är om möjligt ännu mer mångtydig och ogenomtränglig än tidigare. För första gången publicerades texterna på omslaget men för att inte göra det hela för lätt att läsa så skrevs texterna utan mellanrum mellan orden...

Steve Nieve är lika uppfinningsrik som alltid på sina klaviaturinstrument och svarar dessutom för en del närmast geniala orkesterarrangemang; lyssna på Tjajkovskij-lånen i den förtjusande "...and in Every Home" eller Philly-stråkarna i "Town Cryer".

Bruce Thomas är känslig och melodisk i sitt basspel och sätter sin prägel genom att skapa stämningar och tonlägen i låtar som exempelvis "Shabby Doll". Slutligen är Pete Thomas lika pålitlig som vanligt - en av rockens mest mångsidiga trummisar.

De två singlar som släpptes. "Man Out of Time" och "You Little Fool", blev bara mindre hits, och det ledde till att skivan inte blev någon försäljningsframgång. Costello anklagade skivbolaget för de dåliga försäljningssiffrorna - skivan blev något fåraktigt marknadsförd som "Masterpiece?"

"Imperial Bedroom" blev Barney Bubbles' sista omslag för Costello - han begick självmord 1983. Bubbles ombads att försöka illustrera musiken på plattan och resultatet blev influerat av Picassos "Tre musikanter". Intrycket är färgrik musik som spretar i olika riktningar. Men han har också tagit fasta på de mörka inslagen i Costellos texter.

Costello har aldrig försökt att bygga vidare på "Imperial Bedroom". vilket egentligen är ett omöjligt företag. Men han har arbetat med Geoff Emerick en gång till, på "All This Useless Beauty" från 1996, som är ett av hans bästa och med tiden mest uppskattade album.

Behöver jag säga att "Imperial Bedroom" är min absoluta favorit-LP alla kategorier ?....