Picador Travel Classics II

Bland författarna i Picadors Travel Classics-serie finns 2001 års nobelpristagare V S Naipaul, som är den ende som har fått med två titlar; "An Area of Darkness" och "The Middle Passage". Den förstnämnda är en starkt samhällskritisk skildring av en resa till Indien, och den andra skildrar Naipauls besök på 50-talet på sin födelseö Trinidad.

A. W. Kinglakes "Eothen" beskrivs i förordet som "perhaps the greatest and most influential travel book in the language". Kinglake tog 1834 ledigt från sina juridiska studier och företog en resa i Mellanöstern, långt från guideböckernas vältrampade fotspår. Han skrev endast en bok och drog sig tillbaka och "lived the life of a popular and celebrated London bachelor, with many friends and a reputation for gentle wit".

En annan legendarisk viktoriansk resenär var skotskan Isabella Bird, som led av en massa åkommor, utom när hon fick göra precis det hon ville själv, d.v.s. att resa. Därför är det inte förvånande att hon företog resor till Indien, Fjärran Östern, Tibet, Japan; USA och Australien. Hon besökte Sandwich-öarna 1871, och det är den resa hon skildrar i "The Hawaiian Archipelago".

Några nyare och kända reseförfattare är Gavin Young, ("Slow Boats to China") och Jonathan Raban ("Coasting"). Båda beskriver sjöresor. Young tar sig från Europa till Kina genom att "lifta" med fraktfartyg, medan Raban gör en seglats runt de brittiska öarna.

Tyvärr är det flera av de klassiska reseförfattarna som har dött de senaste åren. Förra gången skrev jag ju om Norman Lewis. Sybille Bedford dog i fjol, 95 år gammal och samma år dog Eric Newby, 86 år gammal (det verkar som om ett liv på resande fot gör att man lever längre). Bedford är mest känd för för "A Visit to Don Otavio", om en resa till Mexico, medan Eric Newby hade ett långt händelserikt liv med många boktitlar. "A Short Walk in the Hindu Kush" är en typiskt engelsk understatement-titel på en bok som handlar om Newbys strapatser på
5 000 meters höjd i bergen i Afghanistan.

Newby är en av de roligaste reseförfattarna och beskrivningen, av hur han innan resan lär sig bergsbestigning i de walesiska bergen av två servitriser på det lokala hotellet, är helt sanslös.

Berömd är också skildringen av hur han, och hans vän Hugh Carless, efter en månad i bergen av en slump stöter på den legendariske engelske äventyraren Wilfred Thesiger. Denne reste alltid med extremt lätt packning och avskydde dessutom allting som hade med västerlandet att göra. När han fick syn på de båda utmattade männens luftmadrasser, som de använde för att sova på, utbrast han "God, you must be a couple of pansies!"

En annan författare med ett spännande, och dessutom skandalöst, liv var Norman Douglas vars reseskildring från Italien, "Old Calabria", kom ut 1915.

Den enda bok i serien som faller ur ramen är "Rebellion in the Backlands" av Euclides da Cunha, som egentligen inte är en reseberättelse utan snarare en historik över Brasilien. Det är den enda bok som jag inte har lyckats ta mig igenom.

Picador Travel Classics I

Jag har inte samlat på böcker i någon större utsträckning tidigare. Men i mitten av 90-talet började jag bli intresserad av reselitteratur, travel writing, och upptäckte då förlaget Picadors lilla serie Travel Classics. Måste erkänna att det var omslagen som först fångade mitt intresse. De var mycket vackra, i ganska starka färger och med motiv som skulle ge associationer till innehållet i varje bok. De gjordes av engelskan Jane Poulton, som gjort sig känd för små konstverk i mixed media, ofta figurativt med inslag som djur och fåglar av olika slag.

Innehållet i böckerna då ? Jo, sammanlagt kom det ut 17 böcker i serien, med en del stora klassiker i genren men också några mer obskyra titlar. Den bok jag skaffade först var "The Worst Journey in the World" av Apsley Cherry-Garrard, som har kommit att bli en av mina absoluta favoritböcker huvudtaget. Det är en skildring av Scotts andra och sista expedition till Sydpolen 1910-1912. Cherry-Garrard var den yngste medlemmen på expeditionen. Han skildrar förberedelserna för resan, strapatserna vid ankomsten och Scotts försök att tillsammans med fyra andra expeditionsmedlemmar ta sig till polen, bara för att finna att norrmannen Amundsen hade varit där en månad tidigare. Alla fem dog på vägen tillbaka från polen. Men nu är det inte just den färden som Cherry-Garrard kallar den värsta resan i världen. Det är i stället den slädtur som Cherry-Garrard, Edward Wilson och "Birdie" Bowers företog mitt i den antarktiska vintern, i temperaturer ned till - 70 grader Celsius under fem veckors tid, för att finna kejsarpingvinernas ägg.

"The Road to Oxiana" av Robert Byron, utgiven 1937, har inspirerat många senare reseförfattare, inte minst Bruce Chatwin, som har skrivit förordet till boken. Den beskriver en resa som Byron företog till Aghanistan för att studera islamisk arkitektur, och Byrons coola stil har bildat skola i genren.

Sen har vi den engelska reselitteraturens grand old man, Norman Lewis, som fortfarande gav ut böcker när han dog 95 år gammal 2003. Det är Lewis' mycket underhållande självbiografi, "I Came I Saw" som har valts ut som Travel Classic.

Redmond O'Hanlons "Into the Heart of Borneo" från 1984 är en sanslös beskrivning av hur O'Hanlon och poeten James Fenton, ingen av dem utan någon som helst erfarenhet av resor till sydliga länder, ger sig in i den mest oländiga djungeln i hela världen. De tampas med rovdjur och kannibaler, och man förstår Fenton, när O'Hanlon frågade om han ville följa med på ännu en resa, att han svarade "I would not come with you to High Wycombe"!

Sen har vi Paul Theroux' genombrottsbok "The Great Railway Bazaar" och Colin Thubrons beskrivning av en resa i Sovjet innan perestrojka. "Among the Russians".

Men det finns även lite äldre böcker som den amerikanska romanförfattarinnan Edith Whartons "A Motor-Flight through France", som beskriver en biltur som hon gjorde i Frankrike 1908 (!) - en slags kulturens Tour de France. Med på resan var författaren Henry James och paret besökte i stort sett varje känd katedral i landet.

Power Pop - Videos

Jag har letat på You Tube efter videos med mina 20 Power Pop-favoriter nedan. Men det är svårt att hitta något eftersom det knappt gjordes några videos då de flesta av låtarna spelades in. Har i alla fall hittat en handfull:

The Pretenders - "Night in my Veins" - i en makalöst bra liveupptagning.

Tom Petty & the Heartbreakers - "Learning to Fly" - en något dubiös video.

The La's - "There She Goes" - "there she goes again... racing through my brain..."

Dwight Twilley Band - "Looking for the Magic" - i bakgrunden syns Tom Petty med en Rickenbacker...

Videofilmerna hittar du längst ned på sidan. Klicka sedan på bilden längst till vänster för att få rätt video. Scrolla sedan upp på sidan så ser du videon.

Power Pop - de 20 bästa låtarna

Det är dags för mig att erkänna en av mina stora svagheter här i livet.... Power Pop!

Vad är det frågar ni.... hm... vi får kanske konsultera Wikipedia:

"Starka melodier, tät stämsång, sparsamma arrangemang och distinkta gitarriff. Ett minimum av instrumentala solon, inga blues-inslag men med kraftiga trummor. Instrument: En eller flera elektriska gitarrer, bas, trummor, eventuellt keyboards eller synthesizers."

Uttrycket Power Pop myntades av Pete Townshend 1967. Musiken tog avstamp någonstans mittemellan The Beatles' "Revolver" och The Byrds. Men det finns de som menar att den första power pop-låten i själva verket var "When You Walk in the Room" med The Searchers, som kom 1964. Andra låtar från samma år som bildade fröet till power popen var "She Loves You" och "I Wanna Hold Your Hand". The Beatles och The Who förfinade sedan konsten med låtar som "Day Tripper" och "Pictures of Lily".

När popen utvecklades med mer experimentella klanger under slutet av 60-talet förde power popen en tynande tillvaro. Ett band som gick tvärtemot alla trender i början av 70-talet var amerikanska The Raspberries, som var den första grupp som fick beteckningen power pop, i en artikel i tidningen Rolling Stone. Vid den här tiden fanns det inga brittiska band överhuvudtaget som spelade power pop, utan musikstilen fördes vidare av amerikanska band som The Raspberries och de legendariska Big Star, dock nästan helt utan kommersiella framgångar.

Punkvågen 1976-77 banade vågen för en helt ny generation av power pop-band. I USA kom the Knack (som fick den kanske största power pop-hiten genom tiderna med "My Sharona"), Dwight Twilley Band, Pezband, 20/20, the Shoes och the Romantics. I England vimlade det helt plötsligt av band med rötter i the 60-talspop som exempelvis the Records, the Jags och the Motors. Även band som Squeeze och Buzzcocks rörde sig i power pop-periferin. Amerikanska grupper som Blondie och the Ramones kan med lite god vilja också betecknas som power pop.

Det kom en massa bra musik 1978-80 men det var mycket få power pop-låtar som blev hits. Trenden ebbade sedan ut i mitten av 80-talet och har sedan återkommit sporadiskt med artister som Matthew Sweet, Weezer och Teenage Fanclub.

Till Wikipedias definition vill jag tillägga att texten helst ska vara av traditionell "pojke längtar efter flicka"-karaktär (absolut inga intellektuella tramsigheter), att en av gitarrerna ska vara en 12-strängad Rickenbacker, och att låten ska utstråla en sådan eufori att man svävar på moln efteråt...

Vilka är det på bilden ovan ?

Jo, the Records 1979, samma år som Jöran väckte mig vid tvåtiden på natten på Royal Kensington Hotel i London. Gruppen hade nämligen tagit in på samma hotell och fanns nere i foajén. Något yrvaken fick jag autografer på den nyss inköpta skivan med dem.

Här är mina favoritlåtar genom åren:

The Searchers - "When You Walk in the Room"

En utsökt melodi av Jackie DeShannon. The Searchers hittade soundet några månader före "Mr Tambourine Man".

John Fogerty - "Almost Saturday Night"

Min absoluta all time Fogerty-favorit. Ett fantastiskt gitarriff som skär igenom hela låten och blåser bort vilken depression som helst.

Big Star - "September Gurls"

Gruppen ger fortfarande ut skivor, men detta är Alex Chiltons största stund. Per Gessle hade gett en hel del för att ha skrivit den här låten.

The Records - "Starry Eyes"

Will Birch, en av power popens största fans, beslöt sig för att bilda The Records efter att ha varit med i Kursaal Flyers. Fantastiska ringande gitarrer med en melodi som Birch har erkänt är stulen från Eddie and the Hot Rods' "Do Anything You Wanna Do" (som alltså skrevs av Graeme Douglas, tidigare gitarrist i Kursaal Flyers).

The Shoes - "Tomorrow Night"

Kom ut samma vecka som "Starry Eyes 1979. Perfekt stämsång från bröderna Murphy som bryts upp av ett "fuzzat" gitarrsolo som lyfter låten till oanade höjder.

Dwight Twilley - "Looking for the Magic"

70-talets främsta poplåt för mig. Twilley slog aldrig riktigt igenom trots sitt utseende och makalösa låtar. Läste att han var stolt ägare av en Volvo PV i början av 80-talet. Vad gör han nu ?

Phil Seymour - "Precious to Me"

Trummisen i Dwight Twilley Band, som gick solo med den här låten och nästan överträffade sin tidigare arbetsgivare. Oemotståndligt naivt charmig pop.

Tom Petty - "Learning to Fly"

Petty har många kandidater till den här listan... "Free Fallin", "Listen to Her Heart", "American Girl"... men jag valde den här eftersom den har ett så sagolikt sound... allt är rätt... trummorna... Rickenbacker-gitarrerna... de två crescendona i låten... allt skapat av en mästare i genren.

The Pretenders - "Night in my Veins"

Det finns nästan inga kvinnliga power pop-artister - the Bangles är väl det närmaste man kan komma i genren. Men Chrissie Hyndes röst passar perfekt till ringande gitarrer och Pretenders har haft en rad lysande gitarrister; James Honeyman-Scott, Robbie McIntosh och Adam Seymour.

Cheap Trick - "Surrender"

Två nördar och två flickdrömmar i samma band. Drama i tonårsrummet..."...mummy's all right, daddy's all right... they just seem a little weird.." till en fullständigt oemotståndlig melodi.

The Rubinoos - "I Never Thought it would Happen"

Beserkley Records skulle erövra världen med power pop-artister som Rubinoos och Greg Kihn. Så blev det inte men Rubinoos var ett av de allra mest talangfulla och charmiga power pop-banden.

The La's - There She Goes

Ett engelskt band som var helt fel i tiden när det kom i slutet av 80-talet. Har i efterhand blivit ett av de stora kultbanden. Det här låter mycket 60-tal, med en text som tydligen handlar om heroin.

The DB's - "Black and White"

Två briljanta låtskrivare i samma band, Peter Holsapple och Chris Stamey, med en smartness som var nästan för bra för deras eget bästa. Singelversionen är bäst.

Chris Stamey - "(I Thought) You Wanted to Know"

Stamey som soloartist innan han kom med i DB's. Gav ut flera obskyra singlar varav denna var den bästa. Makalöst gitarrslammer i slutet av låten.

Marshall Crenshaw - "Cynical Girl"

Crenshaw hade allt rätt i början av 80-talet; imagen som en modern Buddy Holly och Costello-känsla för melodier. Men så här i efterhand har han mest blivit ihågkommen för att ha skrivit "Favourite Waste of Time" för Bette Midler. Vilket öde.

The Who - "I Can't Explain"

Pete Townshends gitarr och Keith Moons trummor i den här låten är arketypiska för genren. En tidig power pop-klassiker tillsammans med "The Kids Are Alright" och "Pictures of Lily".

Flamin' Groovies - "Shake Some Action"

Ett band som var helt fel i tiden i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Kom till sin rätt i den nya vågen med den här låten 1976, som låter som om den vore inspelade tio år tidigare.

The Boyfriends - "Last Bus Home"

Pat Collier hoppade av punkbandet the Vibrators för att starta the Boyfriends. De gav ut tre singlar varav denna var den sista och bästa. Den kom ut 1978 - ett gyllene år för power pop.

Pezband - "Princess Mary"

Amerikanskt band som i slutet av 70-talet hade samma koncept som the Raspberries men med ännu bättre melodier. I stället för dessa band var det the Knack som sålde skivor. Suck!

Michael Penn - "No Myth"

En utmanare till titeln den stora amerikanska poplåten. Michael Penn är bror till Sean Penn och gift med Aimee Mann. Hade en stor hit med den här men försvann ganska snabbt ut i de anonymas skara.

En fransk ballerina

Här är Louise Odier, en av de mest klassiska bourbonrosorna. Dessa var mycket populära i Frankrike under mitten och slutet av 1800-talet. Louise Odier framodlades 1851 av Margottin. Den blommar ovanligt frodigt i år och det är härligt. Tidigare har den fört en mer tynande tillvaro hos oss, mest p.g.a. att den har drabbats av svartfläcksjuka.

En stor fördel med bourbonrosorna är att de remonterar, d.v.s. har en
andra blomning, något som inte är så vanligt bland gammaldags rosor.
Louise Odier var en berömd fransk balettdansös på 1800-talet.

Comte de Chambord

Nu börjar rosorna blomma i vår trädgård - ett par veckor för tidigt. Här uppe syns Comte de Chambord, en Rosa Damascena Bifera. Denna mycket gamla grupp var väldigt populär under medeltiden och infördes troligen av greven av Champagne från Damaskus till Provins i Frankrike. Det finns en annan ros som heter Madame Boll som är mycket lik Comte de Chambord. Det spekuleras i om det egentligen är samma ros.

William Boyd

Har just läst om "Bamboo" av William Boyd, som väl får betraktas som min absoluta favoritförfattare. Boyd har hittills gett ut nio romaner och tre novellsamlingar, men han har också svarat för en stor mängd journalism, som han nu har samlat i boken "Bamboo".

"Bamboo" är en tjock volym (650 sidor) med essäer under åtta huvudteman: Life, Literature, Art, Africa, Film, Television, People, Places. Boyd skriver initierat och medryckande om allt från sin uppväxt i Afrika till en promenad i New York, om Charlie Chaplin, hertigen av Windsor, Pablo Picasso, Howard Hodgkin (se nedan),

minicabs, Evelyn Waugh... listan är lång.

En del av texterna är resultatet av den research som Boyd har gjort inför varje roman han skrivit. Därför finns det exempelvis texter om första världskriget i Afrika ("Glasskriget"), bröderna Wright ("Den blå eftermiddagen") och Montevideo ("Any Human Heart"). Det är fascinerande att se hur Boyd har fördjupat sig i olika ämnen i samband med att han skrivit sina böcker. Det är kanske också en av anledningarna till att han har kallats "the finest storyteller of his generation".

Howard Hodgkin

Ända sedan jag var och såg en utställning på Galleri Malen i Landskrona 1998 har Howard Hodgkin varit en av mina absoluta favoritkonstnärer. Till vänster ses ett av verken på utställningen, en färgetsning som heter "David's Pool" från 1979. Howard Hodgkin är en engelsk konstnär, född 1932, som anses vara en av de främsta koloristerna idag. Han blev adlad 1992 och räknas tillsammans med David Hockney, Francis Bacon och Lucian Freud till de mest framstående engelska konstnärerna efter andra världskriget. Det är förresten David Hockneys swimmingpool ni ser här uppe till vänster. Efter ett besök hemma hos sin vän gjorde Hodgkin etsningen utifrån sin minnesbild av poolen .

Minnesbild ja. De flesta av Hodgkins verk är resultaten av minnesbilder. Han har en teknik som han nog är helt ensam om. I hans ateljé hänger de halvfärdiga målningarna bak och fram, dvs. med motivet inåt, mot väggen. När Hodgkin drar sig till minnes något om en händelse eller plats, vänder han på den aktuella målningen och gör några penseldrag.

Detta kan inträffa under en relativt lång tidsperiod, och därför är de flesta av hans oljemålningar daterade över flera år. Som den här till höger; "Dinner at the Palazzo Albrizzi", som är daterad 1984-88. Den är alltså resultatet av Hodgkins minnesbilder av en middag i
ett venetianskt palats någon gång i början av 80-talet.

Karaktäristiskt för Hodgkin är färgexplosionerna. de
enstaka breda dragen med färg, prickarna och inte minst det faktum att han även har målat på ramen. Det sistnämnda har blivit ett slags signum för honom.

Hodgkin kan dock även måla med finstämda färger. Han är också en av de få konstnärer som har lite humor. Ett exempel är "Small Henry Moore at the Bottom of the Garden" (1975-77) här till vänster. Henry Moore var ju en berömd engelsk skulptör. Hodgkin har dock inte någon speciellt hög uppfattning om honom. Han har därför placerat Moores skulptur längst ned i trädgården i den här målningen. Om man tittar lite nämare och har lite fantasi så kan man kanske se vad skulpturen föreställer.

Howard Hodgkin har alltså blivit adlad för bl.a. de här målningarna. Av någon anledning avböjde David Hockney sitt adelskap 1990.

Världens bästa whisky ?

Whisky Magazine har just utsett världens bästa whisky. Det blev Taliskers 18-åriga som blev vinnaren. I liknande "tävlingar" har ju tidigare Ardbegs 10-åriga och Highland Parks 18-åriga utsetts till den bästa whiskyn.

Jaha, vad ska man säga om det som varande whiskynybörjare ? Lite förvånad blev man kanske. Har mest upplevt den 18-åriga som en mjukare variant av Taliskers 10-åriga, som varit en av mina absoluta favoriter. Den saknar den där speciella "pepparkicken" som finns hos den 10-åriga, men å andra sidan är den 18-åriga mer komplex och sofistikerad.

Vidare kan noteras att bland mina favoriter blev Lagavulin Distillers Edition vinnare bland Islay Peated Single Malts och Laphroaig Quarter Cask blev tvåa i samma kategori, "Highly Commended".

Förvånande var också att Ardbeg inte fick med någon whisky bland kategorierna.

Nylästa böcker

Grant McLennan

På tal om Go-Betweens... bandets sångare och kompositör, Grant McLennan, dog i sömnen för nästan exakt ett år sedan. Bandet hade då just fått ny luft under vingarna med "Oceans Apart", det tredje av deras 2000-talsalbum. Go-Betweens har ju en ganska speciell historia. De splittrades 1989 och det dröjde 12 år innan gruppen återbildades 2001.

Jag har just läst en minnestext över McLennan, skriven av Robert Forster, den andre sångaren och kompositören i gruppen. McLennan var den som skrev de låtar som Go-Betweens i en bättre värld hade haft hits med, som "Bye Bye Pride", "Streets of Your Town" och "Right Here".

Forster skriver bl.a. "His refuge was art and a romantic nature that made him very lovable, even if he did take it to ridiculous degrees. Here was a man, who in 2006, didn't drive; owned no watch or wallet, no credit card, no computer. He would only have to hand in his mobile phone and bankcard to be able to step back into the gas-lit Paris of 1875, his natural home".

Kommer osökt att tänka på McLennan när jag läser Lasse Åberg & Sture Hegerfors bok "Nödbroms - handbok för framsynta bakåtsträvare" från 2001, en tidig varning för de negativa effekterna av teknostress. Åberg och Hegerfors är kanske överdrivet ängsliga i sin oro över den "nya tekniska revolutionen", och den hastighetsdyrkan som denna har lett till. Men det finns en hel del tänkvärt i boken. Som detta:

"Frågan som fler borde ställa sig är hur långt utvecklingen mot det allt snabbare kan framskrida. Det borde i rimlighetens namn finnas en gräns för hur snabb människan kan bli. Med farten riskerar man att sammanhangen och helheten suddas ut. Humanismen har en påtaglig tidsaspekt. Det humanistiska perspektivet är förknippat med långsamhet, att ta sig tid att tänka, och att känna efter och hysa medkänsla med andra människor. Det krävs inte bara förmåga utan också tid till att kunna leva sig in i hur andra känner. Det är när tiden upphör att jaga oss som vi är i stånd till starka upplevelser".

Grant McLennan hade nog nickat instämmande.

Lyssningstips: Go-Betweens - Cattle and Cane

Lästips: Otto Friedrich - Paris på Manets tid

Välkomna!

Ni är hjärtligt välkomna till min nya blogg - direkt från Haddocks bibliotek. Här kommer jag att skriva lite om böcker, musik, trädgårdar, whisky och annat. Jag har inte bloggat tidigare så jag hoppas att ni har överseende med eventuella missar i layouten så här i början.