Power Pop - de 20 bästa låtarna

Det är dags för mig att erkänna en av mina stora svagheter här i livet.... Power Pop!

Vad är det frågar ni.... hm... vi får kanske konsultera Wikipedia:

"Starka melodier, tät stämsång, sparsamma arrangemang och distinkta gitarriff. Ett minimum av instrumentala solon, inga blues-inslag men med kraftiga trummor. Instrument: En eller flera elektriska gitarrer, bas, trummor, eventuellt keyboards eller synthesizers."

Uttrycket Power Pop myntades av Pete Townshend 1967. Musiken tog avstamp någonstans mittemellan The Beatles' "Revolver" och The Byrds. Men det finns de som menar att den första power pop-låten i själva verket var "When You Walk in the Room" med The Searchers, som kom 1964. Andra låtar från samma år som bildade fröet till power popen var "She Loves You" och "I Wanna Hold Your Hand". The Beatles och The Who förfinade sedan konsten med låtar som "Day Tripper" och "Pictures of Lily".

När popen utvecklades med mer experimentella klanger under slutet av 60-talet förde power popen en tynande tillvaro. Ett band som gick tvärtemot alla trender i början av 70-talet var amerikanska The Raspberries, som var den första grupp som fick beteckningen power pop, i en artikel i tidningen Rolling Stone. Vid den här tiden fanns det inga brittiska band överhuvudtaget som spelade power pop, utan musikstilen fördes vidare av amerikanska band som The Raspberries och de legendariska Big Star, dock nästan helt utan kommersiella framgångar.

Punkvågen 1976-77 banade vågen för en helt ny generation av power pop-band. I USA kom the Knack (som fick den kanske största power pop-hiten genom tiderna med "My Sharona"), Dwight Twilley Band, Pezband, 20/20, the Shoes och the Romantics. I England vimlade det helt plötsligt av band med rötter i the 60-talspop som exempelvis the Records, the Jags och the Motors. Även band som Squeeze och Buzzcocks rörde sig i power pop-periferin. Amerikanska grupper som Blondie och the Ramones kan med lite god vilja också betecknas som power pop.

Det kom en massa bra musik 1978-80 men det var mycket få power pop-låtar som blev hits. Trenden ebbade sedan ut i mitten av 80-talet och har sedan återkommit sporadiskt med artister som Matthew Sweet, Weezer och Teenage Fanclub.

Till Wikipedias definition vill jag tillägga att texten helst ska vara av traditionell "pojke längtar efter flicka"-karaktär (absolut inga intellektuella tramsigheter), att en av gitarrerna ska vara en 12-strängad Rickenbacker, och att låten ska utstråla en sådan eufori att man svävar på moln efteråt...

Vilka är det på bilden ovan ?

Jo, the Records 1979, samma år som Jöran väckte mig vid tvåtiden på natten på Royal Kensington Hotel i London. Gruppen hade nämligen tagit in på samma hotell och fanns nere i foajén. Något yrvaken fick jag autografer på den nyss inköpta skivan med dem.

Här är mina favoritlåtar genom åren:

The Searchers - "When You Walk in the Room"

En utsökt melodi av Jackie DeShannon. The Searchers hittade soundet några månader före "Mr Tambourine Man".

John Fogerty - "Almost Saturday Night"

Min absoluta all time Fogerty-favorit. Ett fantastiskt gitarriff som skär igenom hela låten och blåser bort vilken depression som helst.

Big Star - "September Gurls"

Gruppen ger fortfarande ut skivor, men detta är Alex Chiltons största stund. Per Gessle hade gett en hel del för att ha skrivit den här låten.

The Records - "Starry Eyes"

Will Birch, en av power popens största fans, beslöt sig för att bilda The Records efter att ha varit med i Kursaal Flyers. Fantastiska ringande gitarrer med en melodi som Birch har erkänt är stulen från Eddie and the Hot Rods' "Do Anything You Wanna Do" (som alltså skrevs av Graeme Douglas, tidigare gitarrist i Kursaal Flyers).

The Shoes - "Tomorrow Night"

Kom ut samma vecka som "Starry Eyes 1979. Perfekt stämsång från bröderna Murphy som bryts upp av ett "fuzzat" gitarrsolo som lyfter låten till oanade höjder.

Dwight Twilley - "Looking for the Magic"

70-talets främsta poplåt för mig. Twilley slog aldrig riktigt igenom trots sitt utseende och makalösa låtar. Läste att han var stolt ägare av en Volvo PV i början av 80-talet. Vad gör han nu ?

Phil Seymour - "Precious to Me"

Trummisen i Dwight Twilley Band, som gick solo med den här låten och nästan överträffade sin tidigare arbetsgivare. Oemotståndligt naivt charmig pop.

Tom Petty - "Learning to Fly"

Petty har många kandidater till den här listan... "Free Fallin", "Listen to Her Heart", "American Girl"... men jag valde den här eftersom den har ett så sagolikt sound... allt är rätt... trummorna... Rickenbacker-gitarrerna... de två crescendona i låten... allt skapat av en mästare i genren.

The Pretenders - "Night in my Veins"

Det finns nästan inga kvinnliga power pop-artister - the Bangles är väl det närmaste man kan komma i genren. Men Chrissie Hyndes röst passar perfekt till ringande gitarrer och Pretenders har haft en rad lysande gitarrister; James Honeyman-Scott, Robbie McIntosh och Adam Seymour.

Cheap Trick - "Surrender"

Två nördar och två flickdrömmar i samma band. Drama i tonårsrummet..."...mummy's all right, daddy's all right... they just seem a little weird.." till en fullständigt oemotståndlig melodi.

The Rubinoos - "I Never Thought it would Happen"

Beserkley Records skulle erövra världen med power pop-artister som Rubinoos och Greg Kihn. Så blev det inte men Rubinoos var ett av de allra mest talangfulla och charmiga power pop-banden.

The La's - There She Goes

Ett engelskt band som var helt fel i tiden när det kom i slutet av 80-talet. Har i efterhand blivit ett av de stora kultbanden. Det här låter mycket 60-tal, med en text som tydligen handlar om heroin.

The DB's - "Black and White"

Två briljanta låtskrivare i samma band, Peter Holsapple och Chris Stamey, med en smartness som var nästan för bra för deras eget bästa. Singelversionen är bäst.

Chris Stamey - "(I Thought) You Wanted to Know"

Stamey som soloartist innan han kom med i DB's. Gav ut flera obskyra singlar varav denna var den bästa. Makalöst gitarrslammer i slutet av låten.

Marshall Crenshaw - "Cynical Girl"

Crenshaw hade allt rätt i början av 80-talet; imagen som en modern Buddy Holly och Costello-känsla för melodier. Men så här i efterhand har han mest blivit ihågkommen för att ha skrivit "Favourite Waste of Time" för Bette Midler. Vilket öde.

The Who - "I Can't Explain"

Pete Townshends gitarr och Keith Moons trummor i den här låten är arketypiska för genren. En tidig power pop-klassiker tillsammans med "The Kids Are Alright" och "Pictures of Lily".

Flamin' Groovies - "Shake Some Action"

Ett band som var helt fel i tiden i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Kom till sin rätt i den nya vågen med den här låten 1976, som låter som om den vore inspelade tio år tidigare.

The Boyfriends - "Last Bus Home"

Pat Collier hoppade av punkbandet the Vibrators för att starta the Boyfriends. De gav ut tre singlar varav denna var den sista och bästa. Den kom ut 1978 - ett gyllene år för power pop.

Pezband - "Princess Mary"

Amerikanskt band som i slutet av 70-talet hade samma koncept som the Raspberries men med ännu bättre melodier. I stället för dessa band var det the Knack som sålde skivor. Suck!

Michael Penn - "No Myth"

En utmanare till titeln den stora amerikanska poplåten. Michael Penn är bror till Sean Penn och gift med Aimee Mann. Hade en stor hit med den här men försvann ganska snabbt ut i de anonymas skara.