söndag 28 oktober 2007

Signerade böcker

Jag måste erkänna det. Jag har börjat samla på signerade böcker. Har tvekat länge, men nu när man kan skicka efter helt nya signerade böcker direkt från Hatchards i London så kan man bara inte låta bli. De kostar dessutom inte mer än en vanlig bok utan signering.

Jag är lite kluven inför det här med signerade böcker. Å ena sidan tycker man ju att det är innehållet, texten, som är det viktigaste med boken. Å andra sidan är det något speciellt med en bok som författaren har haft i sin hand och dessutom skrivit sitt namn i.

Dessutom kan signerade böcker nuförtiden vara en ren investering. Läste att en signerad förstaupplaga av den första boken i Harry Potter-serien, "Harry Potter and the Philosophers's Stone", nyligen såldes för 19 500 pund. Den första tryckningen omfattade endast 500 exemplar och de flesta av böckerna gick direkt till olika bibliotek, därav priset.

Böcker behöver inte alltså längre vara gamla för att ha ett stort samlarvärde. Det är dessutom frapperande att de mest åtråvärda nya samlarobjekten är barn- och ungdomsböcker. En som definitivt matchar J K Rowling när det gäller samlarvärde är Philip Pullman vars fantasytrilogi "His Dark Materials" är till salu på http://www.abebooks.com/ för 38 300 dollar.

Har faktiskt funderat på att köpa "His Dark Materials" - ja inte för 38 300 dollar utan i stället den svenska upplagan, "Guldkompassen". Serien kan tydligen med fördel läsas även av vuxna.

Att köpa signerade exemplar av de böcker som förhandsnomineras till Booker-priset varje år kan också vara en god investering. Det är betydligt bättre chans att vinna än på lotto. Om man var förutseende att köpa årets vinnare, Anne Enrights "The Gathering" signerad, för normalt pris ca 200 kr, så är man nu ägare till en bok som är värd ca 4 - 7 000 kr...

Själv köpte jag ett signerat exemplar av Nicola Barkers förhandsnominerade "Darkmans" för ca 300 kr - mest för att jag var intresserad av innehållet får jag kanske säga... Nu är den värd ca 1 500 kr.

Hm... det är väl därför man är lite kluven inför det här med att samla böcker - att se boken som en ren investering. Det förutsätter ju att man ska sälja boken någon gång i framtiden... och det vill man ju inte så gärna !

tisdag 23 oktober 2007

Booker-priset

Irländskan Anne Enright vann lite överraskande det engelska Booker-priset i år, för bästa engelsk-språkiga roman inom samväldet. Hon vann med "The Gathering", som lär vara en ganska dyster historia om en dysfunktionell familj, som samlas efter att sonen i familjen har begått självmord. "När människor plockar upp en bok kanske de vill ha något glatt som kan muntra upp dem. I så fall ska de verkligen inte välja min bok" sade Enright till Reuters.

Enright vann bl.a. över Ian McEwan, som med "On Chesil Beach" kanske var den största förhandsfavoriten. Men McEwans bok hade också fått mycket kritik för att den var kort, inte stort mer än en lång novella, och för att handlingen i boken var för banal. McEwan fick ju priset 1998 för "Amsterdam", en annan ganska tunn bok, och många menade redan då att han fick priset på gamla meriter. Skulle han få priset i år skulle det i så fall vara en kompensation för att han inte fick det 2002 för "Atonement", hans kanske bästa bok. Det skulle i så fall inte vara första gången... Graham Swift fick priset 1996 för "Last Orders", troligtvis som en kompensation för att hans mästerverk från 1983, "Waterland", inte fick priset.

Många menar nu också att priset har spelat ut sin roll. Påfallande ofta är det politiskt korrekta böcker som får priset. De senaste fem årens vinnare har varit ganska bleka, och man får gå tillbaka till 2002 för att hitta en riktigt stor Booker-vinnare; Yann Martels "Life of Pi", som för övrigt är den vinnare som sålts mest av alla också.

"Life of Pi" var ju en riktigt originell roman, ett riktigt läsäventyr, något av vår tids "Robinson Crusoe". Bland de förhandsnominerade till Booker-priset i år fanns en nästan lika märklig bok, "Darkmans" av Nicola Barker. Jag har läst "Darkmans" nu och är...hm... förvirrad. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag tycker om den. Den handlar om en samling dysfunktionella människor i den nutida staden Ashford som hemsöks av 1500-talsnarren John Scogin på olika sätt. Boken är charmigt oformlig och vissa sekvenser i den tillhör det roligaste jag läst. Barker trixar också med språket på lite lustiga och kanske nyskapande sätt. Men efter 838 sidor (som känns som 300 ungefär) känner man sig ändå lite lurad. Kanske Scogins fel... någon påstod att han ställde till det för Barker på prisutdelningen så att hon inte fick priset...


Mina favoriter bland Booker-vinnarna genom åren är annars William Goldings "Rites of Passage" (1980), Salman Rushdies "The Midnight's Children" (1981), Kazuo Ishiguros "The Remains of the Day" (1989), A S Byatts "Possession" (1990) och så då Yann Martels "Life of Pi" (2002). Men det finns också flera böcker som av någon outgrundlig anledning inte har fått priset. Jag har redan nämnt "Waterland" och i ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om Peter Ackroyds postmodernistiska spökhistoria "Hawksmoor". Jag kan inte heller förstå varför varken "The New Confessions" (1987) eller "Any Human Heart" (2002), båda av William Boyd, ens blev nominerade till priset.

lördag 6 oktober 2007

Peter Ackroyd


Peter Ackroyd har varit en av mina absoluta favoritförfattare ända sedan mitten av 80-talet. Han är inte speciellt känd i Sverige - den senaste boken som översattes till svenska kom ut 1987 - men i England har han en unik särställning i det litterära livet. Han räknas som en av de främsta biografiförfattarna och är kanske dessutom den störste Londonkännaren någonsin.

Ackroyd började emellertid sin bana som kritiker, poet och romanförfattare. Hans första roman, "The Great Fire of London" (ej översatt) kom ut 1982. Redan här fanns vissa av de teman som skulle dyka upp i alla hans senare romaner: hur dåtiden återskapas i nutiden (boken handlar om en filminspelning av Charles Dickens' roman "Little Dorrit") hur berättelsen flyter fram på olika tidsmässiga plan som då och då överlappar varandra, huvudpersonerna som är lite excentriska och ofta på livets skuggsida, och så då naturligtvis London som bildar bakgrund till händelserna.

Ackroyds andra bok, "The Last Testament of Oscar Wilde" ("Oscar Wildes sista testamente", 1983, är en helt lysande pastisch på Wilde, en linguistisk tour-de-force. Boken utger sig för att vara Wildes dagbok under perioden augusti - november 1890 (då Wilde dog) och Ackroyd lyckas med att göra det hela mer än trovärdigt. Han excellerar i epigram och aforismer som är fullt i klass med Wildes egna, men lyckas också med att ta fram Wildes sårbarhet och slutliga kollaps den sista tiden.

Sedan följde 1984 en biografi om "T S Eliot", som Ackroyd hade en hel del svårigheter med. Mest p.g.a att dödsboet efter Eliot förbjöd honom att citera brev och dikter. Senare har han erkänt att han egentligen inte brydde sig om Eliot utan att han såg Eliot mer som en karaktär i en av sina egna böcker. Ackroyd tog fram sin "buktalarförmåga" och "skapade" Eliot i boken. Han menade att Eliot själv var en stor plagiarist som säkert inte hade något emot att plagiariseras. "T S Eliot" blev en stor kritikersuccé och Ackroyd skulle komma att återvända till arbetsmetodiken gång på gång i sina böcker.

Ackroyd gav sedan ut två lysande postmodernistiska romaner, "Hawksmoor" och "Chatterton", som gjorde honom till en av de mest spännande romanförfattarna under mitten av 80-talet. "Hawksmoor" tilldrar sig på två plan. Dels är det en historia om arkitekten Nicholas Dyer som ritar kyrkor i början av 1700-talet i London, en lärling till den store Christopher Wren. Dyer låter i hemlighet offra en yngling vid läggandet av varje kyrkas grundsten. Dels handlar det om Scotland Yard-detektiven Nicholas Hawksmoor som i nutid försöker lösa en serie mord som sker vid just dessa kyrkor. Till saken hör att det i verkligheten var den berömde arkitekten Nicholas Hawksmoor som ritade just dessa kyrkor. Det hela är alltså ganska komplicerat...

Ackroyd har en helt suverän känsla för tidsdetaljer och boken är en mörk blandning av thriller och spökhistoria. En hel del av romanen är dessutom skriven på 1700-talsengelska vilket ökar autenticiteten. Första meningen lyder "And so let us beginne; and, as the Fabrick takes its Shape in front of you, alwaies keep the Structure intirely in Mind as you inscribe it". Oemotståndligt...

"Chatterton" som kom 1987 är strukturellt ännu mer komplicerad. Boken tilldrar sig på tre tidsplan. Dels handlar den om den verkligen poeten Thomas Chatterton (1752-1770) som låtsas att han har hittat dikter från 1400-talet. Han publicerar dem, blir berömd, avslöjas och begår självmord med arsenik. Dels handlar den om Henry Wallis som 1856 målar ett berömt porträtt av den döende Chatterton (tavlan kan numera beses på Tate Gallery i London, samt häruppe till vänster på bloggen). Modell är den kände författaren George Meredith, som har ett hemligt förhållande med Wallis' hustru. Dels försigår handlingen i nutid där den påhittade romanförfattarinnan Harriet Scrope stjäler ihop innehållet i sina böcker. "Chatterton" är en roman som på ett mycket underhållande sätt diskuterar vad som egentligen är plagiarism och förfalskning inom konsten.

Ackroyds senare romaner har inte varit så avancerade. Han har gett ut ytterligare nio romaner, alla med ett historiskt perspektiv och de flesta förlagda till London. Kvaliteten har kanske varit lite skiftande och man har haft en känsla att romanskrivandet har kommit i andra hand. Ackroyd har nämligen haft många andra stora projekt på gång. Han har fortsatt biografiskrivandet med stora och tunga böcker om Dickens, Blake, Thomas More och Shakespeare.

Han har dessutom gett ut en tjock bok om hur "engelskheten" har vuxit fram genom århundradena; "Albion: The Origins of the English Imagination" (2002). Men framförallt har han genom sina böcker etablerat sig till att bli den främste Londonkännaren. Tyngden, de enorma kunskaperna och detaljerna i "London: the Biography" som kom 2000 gjorde att en kritiker tyckte att den lika gärna skulle kunna heta "Peter Ackroyd: the Biography"...

Ackroyds senaste bok har just kommit ut. Den heter "Thames: Sacred River" och ger en heltäckande bild av Themsens historia genom årtusendena.