Howard Hodgkin

Ända sedan jag var och såg en utställning på Galleri Malen i Landskrona 1998 har Howard Hodgkin varit en av mina absoluta favoritkonstnärer. Till vänster ses ett av verken på utställningen, en färgetsning som heter "David's Pool" från 1979. Howard Hodgkin är en engelsk konstnär, född 1932, som anses vara en av de främsta koloristerna idag. Han blev adlad 1992 och räknas tillsammans med David Hockney, Francis Bacon och Lucian Freud till de mest framstående engelska konstnärerna efter andra världskriget. Det är förresten David Hockneys swimmingpool ni ser här uppe till vänster. Efter ett besök hemma hos sin vän gjorde Hodgkin etsningen utifrån sin minnesbild av poolen .

Minnesbild ja. De flesta av Hodgkins verk är resultaten av minnesbilder. Han har en teknik som han nog är helt ensam om. I hans ateljé hänger de halvfärdiga målningarna bak och fram, dvs. med motivet inåt, mot väggen. När Hodgkin drar sig till minnes något om en händelse eller plats, vänder han på den aktuella målningen och gör några penseldrag.

Detta kan inträffa under en relativt lång tidsperiod, och därför är de flesta av hans oljemålningar daterade över flera år. Som den här till höger; "Dinner at the Palazzo Albrizzi", som är daterad 1984-88. Den är alltså resultatet av Hodgkins minnesbilder av en middag i
ett venetianskt palats någon gång i början av 80-talet.

Karaktäristiskt för Hodgkin är färgexplosionerna. de
enstaka breda dragen med färg, prickarna och inte minst det faktum att han även har målat på ramen. Det sistnämnda har blivit ett slags signum för honom.

Hodgkin kan dock även måla med finstämda färger. Han är också en av de få konstnärer som har lite humor. Ett exempel är "Small Henry Moore at the Bottom of the Garden" (1975-77) här till vänster. Henry Moore var ju en berömd engelsk skulptör. Hodgkin har dock inte någon speciellt hög uppfattning om honom. Han har därför placerat Moores skulptur längst ned i trädgården i den här målningen. Om man tittar lite nämare och har lite fantasi så kan man kanske se vad skulpturen föreställer.

Howard Hodgkin har alltså blivit adlad för bl.a. de här målningarna. Av någon anledning avböjde David Hockney sitt adelskap 1990.

Världens bästa whisky ?

Whisky Magazine har just utsett världens bästa whisky. Det blev Taliskers 18-åriga som blev vinnaren. I liknande "tävlingar" har ju tidigare Ardbegs 10-åriga och Highland Parks 18-åriga utsetts till den bästa whiskyn.

Jaha, vad ska man säga om det som varande whiskynybörjare ? Lite förvånad blev man kanske. Har mest upplevt den 18-åriga som en mjukare variant av Taliskers 10-åriga, som varit en av mina absoluta favoriter. Den saknar den där speciella "pepparkicken" som finns hos den 10-åriga, men å andra sidan är den 18-åriga mer komplex och sofistikerad.

Vidare kan noteras att bland mina favoriter blev Lagavulin Distillers Edition vinnare bland Islay Peated Single Malts och Laphroaig Quarter Cask blev tvåa i samma kategori, "Highly Commended".

Förvånande var också att Ardbeg inte fick med någon whisky bland kategorierna.

Nylästa böcker

Grant McLennan

På tal om Go-Betweens... bandets sångare och kompositör, Grant McLennan, dog i sömnen för nästan exakt ett år sedan. Bandet hade då just fått ny luft under vingarna med "Oceans Apart", det tredje av deras 2000-talsalbum. Go-Betweens har ju en ganska speciell historia. De splittrades 1989 och det dröjde 12 år innan gruppen återbildades 2001.

Jag har just läst en minnestext över McLennan, skriven av Robert Forster, den andre sångaren och kompositören i gruppen. McLennan var den som skrev de låtar som Go-Betweens i en bättre värld hade haft hits med, som "Bye Bye Pride", "Streets of Your Town" och "Right Here".

Forster skriver bl.a. "His refuge was art and a romantic nature that made him very lovable, even if he did take it to ridiculous degrees. Here was a man, who in 2006, didn't drive; owned no watch or wallet, no credit card, no computer. He would only have to hand in his mobile phone and bankcard to be able to step back into the gas-lit Paris of 1875, his natural home".

Kommer osökt att tänka på McLennan när jag läser Lasse Åberg & Sture Hegerfors bok "Nödbroms - handbok för framsynta bakåtsträvare" från 2001, en tidig varning för de negativa effekterna av teknostress. Åberg och Hegerfors är kanske överdrivet ängsliga i sin oro över den "nya tekniska revolutionen", och den hastighetsdyrkan som denna har lett till. Men det finns en hel del tänkvärt i boken. Som detta:

"Frågan som fler borde ställa sig är hur långt utvecklingen mot det allt snabbare kan framskrida. Det borde i rimlighetens namn finnas en gräns för hur snabb människan kan bli. Med farten riskerar man att sammanhangen och helheten suddas ut. Humanismen har en påtaglig tidsaspekt. Det humanistiska perspektivet är förknippat med långsamhet, att ta sig tid att tänka, och att känna efter och hysa medkänsla med andra människor. Det krävs inte bara förmåga utan också tid till att kunna leva sig in i hur andra känner. Det är när tiden upphör att jaga oss som vi är i stånd till starka upplevelser".

Grant McLennan hade nog nickat instämmande.

Lyssningstips: Go-Betweens - Cattle and Cane

Lästips: Otto Friedrich - Paris på Manets tid

Välkomna!

Ni är hjärtligt välkomna till min nya blogg - direkt från Haddocks bibliotek. Här kommer jag att skriva lite om böcker, musik, trädgårdar, whisky och annat. Jag har inte bloggat tidigare så jag hoppas att ni har överseende med eventuella missar i layouten så här i början.