The Jam var ett av frontbanden i den absolut första punkvågen 1977 tillsammans med the Clash, the Buzzcocks och the Damned. Inom loppet av ett halvår gav de ut två album fyllda med högenergisk the Who-influerad rock. Skillnaderna mot andra punkgrupper vid den här tiden var dels att de kunde spela på sina instrument, dels att de gillade det engelska kungahuset...
"All Mod Cons" var albumet där bandets sångare och låtskrivare Paul Weller mognade som låtskrivare och gitarrist på ett nästan mirakulöst sätt. Som 20-åring tog han det bästa av sina stora hjältar, Pete Townsend och Ray Davies, och lyckades ställa sig själv i paritet med dem.
Genom "All Mod Cons" tog han också över den roll som Davies hade haft under 60-talet som skarpögd betraktare av det engelska vardagslivet. Skillnaden var kanske att det England som Weller betraktade 1978 var ett våldsammare, mer oroligt England än det idylliska England som Ray Davies skildrade i mitten av 60-talet. Det märktes inte minst i låtar som "A Bomb in Wardour Street" och "Down in the Tube Station at Midnight". I den sistnämnda mördas en man i tunnelbanan som är på väg hem till sin fru av ett gäng högerextremister.
Weller skulle även i fortsättningen visa ett socialt engagemang i sina texter, där han bl.a. skulle komma att göra utfall mot thatcherismen. Han var dock inte mycket för politisk konfrontation, utan var mer något av en social kommentator. Hans favoritförfattare var George Orwell, och det är betecknande att det inte var "1984" han gillade utan de knivskarpa essäerna.
Wellers gitarrspel är exemplariskt på hela albumet. Feta Who-ackord blandas med ringande gitarrer och långa psykedeliska utflykter som på "In the Crowd". Det finns t.o.m. två akustiska ballader på skivan, klassikern "English Rose" (skriven för hans dåvarande flickvän) och "Fly".
Weller sjunger också betydligt bättre än de på första två LP-skivorna, och harmonierna på exempelvis Beatle-aktiga "It's Too Bad" är utsökta.
The Jam var de främsta exponenterna för den mods-revival som drog genom England i slutet av 70-talet. "All Mod Cons" och efterföljande list-ettor som "Eton Rifles", "Strange Town" och Going Underground" utgjorde soundtracket för en hel generation av lätt vilsna engelska ungdomar. Men Weller lät sig inte fastna i modsträsket utan utvecklade musiken. Pete Townsend var aldrig så känslig som Weller här i exempelvis "Fly" och "The Place I Love".
Weller gör också en liten homage till sin andra hjälte genom att låta basisten Bruce Foxton sjunga the Kinks' "David Watts". Den kom för övrigt att dela A-sida med "A Bomb..." på den enda singel som gavs ut från albumet.
The Jam kom att fortsätta att ge ut bra album: "Setting Sons", "Sounds Affects" och "The Gift". Men de kom aldrig riktigt att nå de lyriska höjder som de gjorde här på "All Mod Cons".
"All Mod Cons" var albumet där bandets sångare och låtskrivare Paul Weller mognade som låtskrivare och gitarrist på ett nästan mirakulöst sätt. Som 20-åring tog han det bästa av sina stora hjältar, Pete Townsend och Ray Davies, och lyckades ställa sig själv i paritet med dem.
Genom "All Mod Cons" tog han också över den roll som Davies hade haft under 60-talet som skarpögd betraktare av det engelska vardagslivet. Skillnaden var kanske att det England som Weller betraktade 1978 var ett våldsammare, mer oroligt England än det idylliska England som Ray Davies skildrade i mitten av 60-talet. Det märktes inte minst i låtar som "A Bomb in Wardour Street" och "Down in the Tube Station at Midnight". I den sistnämnda mördas en man i tunnelbanan som är på väg hem till sin fru av ett gäng högerextremister.
Weller skulle även i fortsättningen visa ett socialt engagemang i sina texter, där han bl.a. skulle komma att göra utfall mot thatcherismen. Han var dock inte mycket för politisk konfrontation, utan var mer något av en social kommentator. Hans favoritförfattare var George Orwell, och det är betecknande att det inte var "1984" han gillade utan de knivskarpa essäerna.
Wellers gitarrspel är exemplariskt på hela albumet. Feta Who-ackord blandas med ringande gitarrer och långa psykedeliska utflykter som på "In the Crowd". Det finns t.o.m. två akustiska ballader på skivan, klassikern "English Rose" (skriven för hans dåvarande flickvän) och "Fly".
Weller sjunger också betydligt bättre än de på första två LP-skivorna, och harmonierna på exempelvis Beatle-aktiga "It's Too Bad" är utsökta.
The Jam var de främsta exponenterna för den mods-revival som drog genom England i slutet av 70-talet. "All Mod Cons" och efterföljande list-ettor som "Eton Rifles", "Strange Town" och Going Underground" utgjorde soundtracket för en hel generation av lätt vilsna engelska ungdomar. Men Weller lät sig inte fastna i modsträsket utan utvecklade musiken. Pete Townsend var aldrig så känslig som Weller här i exempelvis "Fly" och "The Place I Love".
Weller gör också en liten homage till sin andra hjälte genom att låta basisten Bruce Foxton sjunga the Kinks' "David Watts". Den kom för övrigt att dela A-sida med "A Bomb..." på den enda singel som gavs ut från albumet.
The Jam kom att fortsätta att ge ut bra album: "Setting Sons", "Sounds Affects" och "The Gift". Men de kom aldrig riktigt att nå de lyriska höjder som de gjorde här på "All Mod Cons".
3 kommentarer:
Ett stort GRATTIS i förskott!
Vi gratulerar, vi gratulerar...
Hurra hurra hurra HURRAAAAAA
önskar Lily
Jo, resfeber hade jag också haft.
Jag var i London 1981.
Det blir jättebra när ni kommer dit. Finns ju en hel del att välja på. Har ni bestämt er för något speciellt som ni ska se och göra?
Ha det jättebra
En stor bamsekram från mig
Very good blog.
Weller is really great,my favorite is Wild Wood.
A Well-wish-er
Skicka en kommentar