Bland författarna i Picadors Travel Classics-serie finns 2001 års nobelpristagare V S Naipaul, som är den ende som har fått med två titlar; "An Area of Darkness" och "The Middle Passage". Den förstnämnda är en starkt samhällskritisk skildring av en resa till Indien, och den andra skildrar Naipauls besök på 50-talet på sin födelseö Trinidad.
A. W. Kinglakes "Eothen" beskrivs i förordet som "perhaps the greatest and most influential travel book in the language". Kinglake tog 1834 ledigt från sina juridiska studier och företog en resa i Mellanöstern, långt från guideböckernas vältrampade fotspår. Han skrev endast en bok och drog sig tillbaka och "lived the life of a popular and celebrated London bachelor, with many friends and a reputation for gentle wit".
En annan legendarisk viktoriansk resenär var skotskan Isabella Bird, som led av en massa åkommor, utom när hon fick göra precis det hon ville själv, d.v.s. att resa. Därför är det inte förvånande att hon företog resor till Indien, Fjärran Östern, Tibet, Japan; USA och Australien. Hon besökte Sandwich-öarna 1871, och det är den resa hon skildrar i "The Hawaiian Archipelago".
Några nyare och kända reseförfattare är Gavin Young, ("Slow Boats to China") och Jonathan Raban ("Coasting"). Båda beskriver sjöresor. Young tar sig från Europa till Kina genom att "lifta" med fraktfartyg, medan Raban gör en seglats runt de brittiska öarna.
Tyvärr är det flera av de klassiska reseförfattarna som har dött de senaste åren. Förra gången skrev jag ju om Norman Lewis. Sybille Bedford dog i fjol, 95 år gammal och samma år dog Eric Newby, 86 år gammal (det verkar som om ett liv på resande fot gör att man lever längre). Bedford är mest känd för för "A Visit to Don Otavio", om en resa till Mexico, medan Eric Newby hade ett långt händelserikt liv med många boktitlar. "A Short Walk in the Hindu Kush" är en typiskt engelsk understatement-titel på en bok som handlar om Newbys strapatser på
5 000 meters höjd i bergen i Afghanistan.
Newby är en av de roligaste reseförfattarna och beskrivningen, av hur han innan resan lär sig bergsbestigning i de walesiska bergen av två servitriser på det lokala hotellet, är helt sanslös.
Berömd är också skildringen av hur han, och hans vän Hugh Carless, efter en månad i bergen av en slump stöter på den legendariske engelske äventyraren Wilfred Thesiger. Denne reste alltid med extremt lätt packning och avskydde dessutom allting som hade med västerlandet att göra. När han fick syn på de båda utmattade männens luftmadrasser, som de använde för att sova på, utbrast han "God, you must be a couple of pansies!"
En annan författare med ett spännande, och dessutom skandalöst, liv var Norman Douglas vars reseskildring från Italien, "Old Calabria", kom ut 1915.
Den enda bok i serien som faller ur ramen är "Rebellion in the Backlands" av Euclides da Cunha, som egentligen inte är en reseberättelse utan snarare en historik över Brasilien. Det är den enda bok som jag inte har lyckats ta mig igenom.
A. W. Kinglakes "Eothen" beskrivs i förordet som "perhaps the greatest and most influential travel book in the language". Kinglake tog 1834 ledigt från sina juridiska studier och företog en resa i Mellanöstern, långt från guideböckernas vältrampade fotspår. Han skrev endast en bok och drog sig tillbaka och "lived the life of a popular and celebrated London bachelor, with many friends and a reputation for gentle wit".
En annan legendarisk viktoriansk resenär var skotskan Isabella Bird, som led av en massa åkommor, utom när hon fick göra precis det hon ville själv, d.v.s. att resa. Därför är det inte förvånande att hon företog resor till Indien, Fjärran Östern, Tibet, Japan; USA och Australien. Hon besökte Sandwich-öarna 1871, och det är den resa hon skildrar i "The Hawaiian Archipelago".
Några nyare och kända reseförfattare är Gavin Young, ("Slow Boats to China") och Jonathan Raban ("Coasting"). Båda beskriver sjöresor. Young tar sig från Europa till Kina genom att "lifta" med fraktfartyg, medan Raban gör en seglats runt de brittiska öarna.
Tyvärr är det flera av de klassiska reseförfattarna som har dött de senaste åren. Förra gången skrev jag ju om Norman Lewis. Sybille Bedford dog i fjol, 95 år gammal och samma år dog Eric Newby, 86 år gammal (det verkar som om ett liv på resande fot gör att man lever längre). Bedford är mest känd för för "A Visit to Don Otavio", om en resa till Mexico, medan Eric Newby hade ett långt händelserikt liv med många boktitlar. "A Short Walk in the Hindu Kush" är en typiskt engelsk understatement-titel på en bok som handlar om Newbys strapatser på
5 000 meters höjd i bergen i Afghanistan.
Newby är en av de roligaste reseförfattarna och beskrivningen, av hur han innan resan lär sig bergsbestigning i de walesiska bergen av två servitriser på det lokala hotellet, är helt sanslös.
Berömd är också skildringen av hur han, och hans vän Hugh Carless, efter en månad i bergen av en slump stöter på den legendariske engelske äventyraren Wilfred Thesiger. Denne reste alltid med extremt lätt packning och avskydde dessutom allting som hade med västerlandet att göra. När han fick syn på de båda utmattade männens luftmadrasser, som de använde för att sova på, utbrast han "God, you must be a couple of pansies!"
En annan författare med ett spännande, och dessutom skandalöst, liv var Norman Douglas vars reseskildring från Italien, "Old Calabria", kom ut 1915.
Den enda bok i serien som faller ur ramen är "Rebellion in the Backlands" av Euclides da Cunha, som egentligen inte är en reseberättelse utan snarare en historik över Brasilien. Det är den enda bok som jag inte har lyckats ta mig igenom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar