tisdag 23 oktober 2007

Booker-priset

Irländskan Anne Enright vann lite överraskande det engelska Booker-priset i år, för bästa engelsk-språkiga roman inom samväldet. Hon vann med "The Gathering", som lär vara en ganska dyster historia om en dysfunktionell familj, som samlas efter att sonen i familjen har begått självmord. "När människor plockar upp en bok kanske de vill ha något glatt som kan muntra upp dem. I så fall ska de verkligen inte välja min bok" sade Enright till Reuters.

Enright vann bl.a. över Ian McEwan, som med "On Chesil Beach" kanske var den största förhandsfavoriten. Men McEwans bok hade också fått mycket kritik för att den var kort, inte stort mer än en lång novella, och för att handlingen i boken var för banal. McEwan fick ju priset 1998 för "Amsterdam", en annan ganska tunn bok, och många menade redan då att han fick priset på gamla meriter. Skulle han få priset i år skulle det i så fall vara en kompensation för att han inte fick det 2002 för "Atonement", hans kanske bästa bok. Det skulle i så fall inte vara första gången... Graham Swift fick priset 1996 för "Last Orders", troligtvis som en kompensation för att hans mästerverk från 1983, "Waterland", inte fick priset.

Många menar nu också att priset har spelat ut sin roll. Påfallande ofta är det politiskt korrekta böcker som får priset. De senaste fem årens vinnare har varit ganska bleka, och man får gå tillbaka till 2002 för att hitta en riktigt stor Booker-vinnare; Yann Martels "Life of Pi", som för övrigt är den vinnare som sålts mest av alla också.

"Life of Pi" var ju en riktigt originell roman, ett riktigt läsäventyr, något av vår tids "Robinson Crusoe". Bland de förhandsnominerade till Booker-priset i år fanns en nästan lika märklig bok, "Darkmans" av Nicola Barker. Jag har läst "Darkmans" nu och är...hm... förvirrad. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag tycker om den. Den handlar om en samling dysfunktionella människor i den nutida staden Ashford som hemsöks av 1500-talsnarren John Scogin på olika sätt. Boken är charmigt oformlig och vissa sekvenser i den tillhör det roligaste jag läst. Barker trixar också med språket på lite lustiga och kanske nyskapande sätt. Men efter 838 sidor (som känns som 300 ungefär) känner man sig ändå lite lurad. Kanske Scogins fel... någon påstod att han ställde till det för Barker på prisutdelningen så att hon inte fick priset...


Mina favoriter bland Booker-vinnarna genom åren är annars William Goldings "Rites of Passage" (1980), Salman Rushdies "The Midnight's Children" (1981), Kazuo Ishiguros "The Remains of the Day" (1989), A S Byatts "Possession" (1990) och så då Yann Martels "Life of Pi" (2002). Men det finns också flera böcker som av någon outgrundlig anledning inte har fått priset. Jag har redan nämnt "Waterland" och i ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om Peter Ackroyds postmodernistiska spökhistoria "Hawksmoor". Jag kan inte heller förstå varför varken "The New Confessions" (1987) eller "Any Human Heart" (2002), båda av William Boyd, ens blev nominerade till priset.

Inga kommentarer: