Peter Ackroyd har varit en av mina absoluta favoritförfattare ända sedan mitten av 80-talet. Han är inte speciellt känd i Sverige - den senaste boken som översattes till svenska kom ut 1987 - men i England har han en unik särställning i det litterära livet. Han räknas som en av de främsta biografiförfattarna och är kanske dessutom den störste Londonkännaren någonsin.
Ackroyd började emellertid sin bana som kritiker, poet och romanförfattare. Hans första roman, "The Great Fire of London" (ej översatt) kom ut 1982. Redan här fanns vissa av de teman som skulle dyka upp i alla hans senare romaner: hur dåtiden återskapas i nutiden (boken handlar om en filminspelning av Charles Dickens' roman "Little Dorrit") hur berättelsen flyter fram på olika tidsmässiga plan som då och då överlappar varandra, huvudpersonerna som är lite excentriska och ofta på livets skuggsida, och så då naturligtvis London som bildar bakgrund till händelserna.
Ackroyds andra bok, "The Last Testament of Oscar Wilde" ("Oscar Wildes sista testamente", 1983, är en helt lysande pastisch på Wilde, en linguistisk tour-de-force. Boken utger sig för att vara Wildes dagbok under perioden augusti - november 1890 (då Wilde dog) och Ackroyd lyckas med att göra det hela mer än trovärdigt. Han excellerar i epigram och aforismer som är fullt i klass med Wildes egna, men lyckas också med att ta fram Wildes sårbarhet och slutliga kollaps den sista tiden.
Sedan följde 1984 en biografi om "T S Eliot", som Ackroyd hade en hel del svårigheter med. Mest p.g.a att dödsboet efter Eliot förbjöd honom att citera brev och dikter. Senare har han erkänt att han egentligen inte brydde sig om Eliot utan att han såg Eliot mer som en karaktär i en av sina egna böcker. Ackroyd tog fram sin "buktalarförmåga" och "skapade" Eliot i boken. Han menade att Eliot själv var en stor plagiarist som säkert inte hade något emot att plagiariseras. "T S Eliot" blev en stor kritikersuccé och Ackroyd skulle komma att återvända till arbetsmetodiken gång på gång i sina böcker.
Ackroyd gav sedan ut två lysande postmodernistiska romaner, "Hawksmoor" och "Chatterton", som gjorde honom till en av de mest spännande romanförfattarna under mitten av 80-talet. "Hawksmoor" tilldrar sig på två plan. Dels är det en historia om arkitekten Nicholas Dyer som ritar kyrkor i början av 1700-talet i London, en lärling till den store Christopher Wren. Dyer låter i hemlighet offra en yngling vid läggandet av varje kyrkas grundsten. Dels handlar det om Scotland Yard-detektiven Nicholas Hawksmoor som i nutid försöker lösa en serie mord som sker vid just dessa kyrkor. Till saken hör att det i verkligheten var den berömde arkitekten Nicholas Hawksmoor som ritade just dessa kyrkor. Det hela är alltså ganska komplicerat...
Ackroyd har en helt suverän känsla för tidsdetaljer och boken är en mörk blandning av thriller och spökhistoria. En hel del av romanen är dessutom skriven på 1700-talsengelska vilket ökar autenticiteten. Första meningen lyder "And so let us beginne; and, as the Fabrick takes its Shape in front of you, alwaies keep the Structure intirely in Mind as you inscribe it". Oemotståndligt...
"Chatterton" som kom 1987 är strukturellt ännu mer komplicerad. Boken tilldrar sig på tre tidsplan. Dels handlar den om den verkligen poeten Thomas Chatterton (1752-1770) som låtsas att han har hittat dikter från 1400-talet. Han publicerar dem, blir berömd, avslöjas och begår självmord med arsenik. Dels handlar den om Henry Wallis som 1856 målar ett berömt porträtt av den döende Chatterton (tavlan kan numera beses på Tate Gallery i London, samt häruppe till vänster på bloggen). Modell är den kände författaren George Meredith, som har ett hemligt förhållande med Wallis' hustru. Dels försigår handlingen i nutid där den påhittade romanförfattarinnan Harriet Scrope stjäler ihop innehållet i sina böcker. "Chatterton" är en roman som på ett mycket underhållande sätt diskuterar vad som egentligen är plagiarism och förfalskning inom konsten.
Ackroyds senare romaner har inte varit så avancerade. Han har gett ut ytterligare nio romaner, alla med ett historiskt perspektiv och de flesta förlagda till London. Kvaliteten har kanske varit lite skiftande och man har haft en känsla att romanskrivandet har kommit i andra hand. Ackroyd har nämligen haft många andra stora projekt på gång. Han har fortsatt biografiskrivandet med stora och tunga böcker om Dickens, Blake, Thomas More och Shakespeare.
Han har dessutom gett ut en tjock bok om hur "engelskheten" har vuxit fram genom århundradena; "Albion: The Origins of the English Imagination" (2002). Men framförallt har han genom sina böcker etablerat sig till att bli den främste Londonkännaren. Tyngden, de enorma kunskaperna och detaljerna i "London: the Biography" som kom 2000 gjorde att en kritiker tyckte att den lika gärna skulle kunna heta "Peter Ackroyd: the Biography"...
Ackroyds senaste bok har just kommit ut. Den heter "Thames: Sacred River" och ger en heltäckande bild av Themsens historia genom årtusendena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar